Recension: The Awakened Fate Ultimatum [PS3]

I spelet Guided Fate Paradox, som släpptes 2013, fick spelarna möjlighet att agera gud i formen av Renya Kagurazaka och fick regera i världen Celestia. Flera år har gått sedan den övermäktige djävulen Satanael nedgjorts men kriget rasar vidare. I en annan del av Celestia kämpar änglarna ett slags gerillakrig mot sina motståndare och i smyg har man tillverkat något som kallas ”Fate Awakening Crystal” som ska bäddas in i hjärtat på en lämplig kandidat. Kristallen har förmågan att omvandla en vanlig människa till en mäktig gud, något som verkligen behövs i den här delen av världen!

Jag spelar Shin Kamikaze, en tillbakadragen, pessimistisk och asocial student som inte har det lätt i livet. Föräldrarna är borta sedan länge och att bli mobbad är något han har vant sig vid från sin uppväxt. På väg hem från skolan en dag eskalerar all olycka i hans liv genom att han möter en grupp djävlar som berättar att han måste dö. Hans hjärta blir genomborrat av en djävuls svärd och han lämnas att dö på marken – wow, vilken början på spelet!

Jag har en känsla av att något dåligt är på väg att hända…

Innan de sista hjärtslagen dunkar i Kamikazes kropp räddas han av en flicka som han inte känner igen. Han vaknar upp i Celestia, rejält desorienterad med den hemliga kristallen inopererad där hjärtat en gång satt och kan numera titulera sig gud. Omedelbart blir han introducerad till ängeln Jupiel och djävulen Ariael som arbetar tillsammans med änglarna.

Jag ställs direkt inför mitt första, ödesmättade val: vem vill jag bo tillsammans med? Godhjärtad som jag är väljer jag ängeln Jupiel och känner omedelbart av konsekvensen av mitt snabba agerande; jag får bo i ett Barbie-inspirerat rum fullt av mjukisdjur. Ångesten infinner sig omedelbart och de här valen fortsätter att presenteras för mig titt som tätt i spelet där varje ställningstagande innebär otäcka konsekvenser, ibland i samma nivå som The Walking Dead.

För att komma vidare i berättelsen bjuder spelet på två helt olika upplevelser. Dels långa tunga dialoger med valmöjligheter som skapar en ny berättelse, men också utforskning av slumpmässigt genererade nivåer. Om det var något som lockade mig i de förhandstittar jag sett av spelet så var det striderna och utforskning av nivåer, eftersom det såg nyskapande och trevligt ut. Nu när jag tillbringat åtskilliga timmar med The Awakened Fate Ultimatum måste jag dock erkänna att jag är ganska besviken, då spelet känns platt och inte tillräckligt utvecklat.

Nu får jag stryk av en pumpa och av Icarus…High Life!

Varje nivå har ett visst antal våningar som jag måste ta mig igenom för att komma ut igen och ibland bjuds det upp till bossfight på den sista våningen, så långt känner jag igen mig. Stridssystemet däremot är ganska annorlunda då det är någon lustig variant av turordningsbaserad strategi som jag fortfarande inte riktigt bemästrar. Mina fiender har många olika skepnader och finns i två olika grundtyper: djävlar och änglar. Hjälten Shin är gud vilket innebär att han är vare sig ängel eller djävul men kan ta form som vilken som helst av dem. Ska vi slåss mot änglar ger hans attacker mer skada om han ikläder sig formen av en djävul och vice versa.

Själva striderna är tyvärr tråkiga och ser dessutom nästan dåliga ut. Karaktärerna på skärmen påminner om tråkiga kloner till gamla japanska rollspel och rörelser samt animeringar hämtar verkar hämta inspiration från 16-bitarstiden i sin enkelhet. Visst är det populärt med retrospel men jag misstänker att The Awakened Fate Ultimatum inte siktade åt det hållet.

Shin kan uppgraderas med bättre vapen och utrustning och beroende på hur många djävuls- eller ängelpoäng han tjänar ihop under sina äventyr kan han också uppgradera sina mörka eller ljusa specialkrafter. Ett rollspel bygger på att jag ska se fram emot att uppgradera specialfärdigheterna för att min karaktär ska bli ännu mäktigare men tyvärr faller spelet även här. Specialfärdigheterna känns så klena att jag kommer på mig själv att inte bry mig om att använda dem och uppgraderingarna i styrka och hälsa är så sparsamt belönande att de knappt gör någon skillnad.

The Awakened Fate Ultimatum har en bra berättelse och ett intressant upplägg men det kräver en viss sorts spelare. Jag är uppenbarligen inte den spelartypen eftersom jag känner att mekaniken snabbt äter upp mitt tålamod och spottar ut mitt intresse. Nippon Ichi Software kan bättre än såhär – mycket, mycket bättre!