Recension: The Amazing Spider-Man 2

The Amazing Spider-Man 2 är spelet som hastigt knåpats ihop för att världens alla spindelfantaster ska kunna fortsätta Peter Parkers äventyr efter att de lämnat biosalongen. Filmen med samma namn har fått ett ganska bra mottagande av publiken och något som speciellt hyllas av entusiasterna är att filmen faktiskt följer serietidningarna ganska väl. Utvecklaren Beenox lyckas bra med att lägga grunden för ett mycket underhållande spel där spelaren får leva ut sina superhjältefantasier men ganska snart går något snett.

Händelserna som utspelar sig i spelet är endast löst baserade på filmens innehåll och det finns många saker som inte ens berörs. De stora och gripande händelserna som innebär rejäla konsekvenser för den nätskjutande hjälten saknas ibland helt i spelet – Gwen Stacy omnämns till exempel bara som hastigast, trots att hon har en mycket framträdande och viktig roll i filmen.

När det kommer till spel där personen med handkontrollen ikläder sig rollen som en superhjälte är det väldigt viktigt att karaktären på skärmen känns autentisk. Till en början känns Spindelmannen riktigt bra i sina rörelser – det är en fröjd att svinga sig mellan Manhattans skyskrapor. Spelaren lockas att hålla sig så nära gatunivå som möjligt eftersom det är där de mesta fästpunkterna för nät finns, något som funkar riktigt bra även om det ofta slutar i kollisioner med bussar och taxibilar.

Monotona sidouppdrag hjälper föga

För några år sedan var flerspelarläge ett påklistrat krav för vad utgivarna trodde krävdes för att spelen skulle sälja bra. De senaste åren verkar öppna spelmiljöer istället ha ersatt (eller kompletterat) kravspecifikationen och givetvis så utspelar sig The Amazing Spider-Man 2 i en sådan öppen miljö. Spel med öppna världar kräver däremot en viktig ingrediens för att kännas roliga att spela – ett intressant innehåll.

Tyvärr hinner eller orkar inte utvecklaren att fylla Manhattan med vare sig intressanta uppdrag eller karaktärer. Istället för att låta spelaren fördjupa sig i Peter Parkers utmanande privatliv eller spinna vidare på korta men viktiga mindre episoder så bjuds istället ett monotont utbud av sidouppdrag såsom att rädda invånare ur bränder, desarmera bomber eller lösa småbrott (med nävarna).

Nävar och spindelkrafter används för det mesta för att lösa konflikter och här lånas det friskt från spelmekaniken i Batman: Arkham Asylum (med efterföljare) med sina slagsmål och smygande. Genomförandet är tyvärr inte alls lika tillfredsställande och slagen har inte alls samma tyngd som i Arkham-spelen, till och med på den högsta svårighetsgraden känns de flesta striderna enkla och banala.

Den artificiella intelligensen är även den undermålig och enkel att förutspå. Ifall striden håller på att gå åt fel håll är det enkelt ordnat genom att slänga sig upp på en vägg och hänga där tills fienderna har glömt bort att de har blivit attackerade för en kort stund sedan.

Att kunna svinga runt i New York är ett stort plus

The Amazing Spider-Man 2 hade kunnat bli ett intressant superhjältespel där mer av hjälten borde ha utforskats och upplevts eftersom det finns så mycket innehåll bakom masken. Därför tycker jag att det är lite trist att spelet istället hamnar i samma härad som andra spel baserade på filmer – en blek kopia som har stressats fram för att kunna finnas till salu samtidigt som filmen.

När jag tänker tillbaka på min spelgenomgång upplever jag att det är alldeles för många superskurkar intryckta i spelet, som ibland framträder utan att ens bygga upp spänning för spelaren innan mötet.

För de som verkligen älskar Spindelmannen och hans äventyr kanske det här spelet blir något av en kul grej där det återigen erbjuds ett härligt svingande genom New Yorks gator för att stoppa kriminalitet och eventuellt någon ärkefiende. Å andra sidan antar jag att samma fantast så småningom rynkar på näsan åt den dåligt sammanhållna berättelsen och det faktum att superhjältens välutvecklade detektivfärdigheter kastas åt sidan till förmån för slagsmål och ständigt återanvända, dråpliga kommentarer.