Recension: Tetragon [PS5]

Att spela Tetragon är lite som att sitta i sin fåtölj med ett sådant litet träpussel man brukar kunna köpa i bokhandeln. Inte som i ett pussel man lägger, utan sorten där man behöver känna och dra i massa små lösa delar för att exempelvis öppna eller plocka isär en ask. En pussellåda helt enkelt. Skillnaden är att det här är på allvar. Lucios son har nämligen försvunnit, och det är upp till mig att hjälpa honom att lösa pusslen och nysta i gåtan.

I spelet är varje nivå utformad som en kvadrat och längs väggarna sticker det ut magiska pelare som antingen blockerar vägen eller innebär en väg för att nå de magiska utgångarna. Lucios är en ganska vanlig man, men efter att ha spårat sin försvunna son genom en mystisk port hittar han snart en lykta som ger honom möjligheten att manipulera sin omgivning. Ett mystiskt väsen med något lurt i sinnet uppenbarar sig också, och äventyret sätts i rullning.

Tetragon har drag av både plattforms- och pusselspel och när det kommer till pusselbiten stiger svårighetsgraden relativt fort från att vara ganska självklart till riktigt klurigt. Genom att vrida på nivån och dra i de olika pelarna kan jag ändra nivåns utseende, men jag måste även gå runt med Lucios och hoppa och klättra för att nå olika spakar och annat. Ju längre in i spelet jag kommer stöter jag på nya hinder i form av exempelvis pelare som inte har samma förhållningsregler som tidigare, viket får mig att behöva tänka ett varv längre för att komma på en lösning. Flera gånger fastnar jag en längre stund när det är riktigt klurigt, men det ser jag som något positivt.

Spelets handling är likt andra spel i genren inte direkt den djupaste, men det är ändå kul att ha något litet extra som driver en framåt utöver pusslen. Spelet är fördelat i ett antal världar och varje värld är i sin tur uppdelad i ett tiotal banor. Det går att samla på sig nya egenskaper och små samlarföremål under resan men även små ledtrådar av handlingen i form av spöken med mera. Det är ganska lättsamt, men tillräckligt intressant för att jag ska fortsätta spela.

Kontrollen i spelet funkar för det mesta på en tillfredsställande nivå, men ibland känns den lite klumpig, framförallt när det kommer till att flytta Lucios runt i miljöerna. Hanteringen av pelare och andra pusselelement känns också lite obekväm, men jag uppskattar vissa inslag kopplat till det. Det visas till exempel tydligt på skärmen hur långt jag kan dra pelare innan det tar stopp. Jag kan även komma åt alla pelare utan att direkt ha fysisk kontakt med dem, vilket känns bra eftersom jag då kan prova mig fram med olika strategier för att komma fram till en lösning. Något jag saknar är en funktion för att snabbare välja vilken pelare det är jag vill flytta. I vissa pussel behöver man göra snabba manövrar, och att behöva bläddra mellan aktiva pelare känns rörigt och ineffektivt.

Trots att jag kanske inte tycker att Tetragon sticker ut jättemycket i den stora mängd pusselspel som finns ute på marknaden så har det en del charm. Handlingen och det visuella bjuder kanske inte direkt på några nyheter, men dess styrka ligger i pusslen som definitivt får mig att klia mig i huvudet fler gånger än jag kanske vill erkänna.