Recension: Terminator: Resistance [PS4]

The Terminator, en film från 1984 som visar att man kan åstadkomma mycket trots en titel som osar av gammal b-film. Kultförklaring var ett faktum och den har i nuläget fått fem uppföljare och en tv-serie i släptåg.

Lagom till filmen Terminator: Dark Fate kommer spelet Terminator: Resistance. Det första som slår mig är att spelet inte har samma titel som filmen, vilket indikerar att handlingen inte kommer att vara densamma. Efter lite efterforskning visar det sig dock att det finns ett mobilspel som också har släppts nyligen, och det fick bära filmens titel. Konstigt kan man tycka, men det var uppenbarligen samma för den tidigare filmen Terminator: Genisys.

Det Terminator: Resistance däremot har gemensamt med filmen är att den hoppar över handlingen i de senaste fyra filmerna och fungerar som en direkt uppföljare till Terminator 2, den mest populära filmen i serien. Spelet utspelar sig i den framtid där den artificiella intelligensen Skynet har tagit över jorden och protagonisten är en medlem i den mänskliga motståndsrörelsen. Jag möts således av en dammig och smutskantad värld där människorna lever på ständig flykt från robotar av alla de slag.

Jag beväpnas tidigt och skickas ut för att delvis leta efter medicin till en skadad kamrat men även för att leta upp återstoden av den lokala motståndsgruppen. På vägen utforskar jag byggnader och plockar på mig fler vapen samt tandkräm, chokladkakor, bensindunkar och annat som kan fungera som valuta i en värld utan mycket bekvämligheter. Då och då springer jag på en maskin. De kommer i olika former men till en början består de mest av små och stora spindelrobotar och en och annan flygande drönare.

Så här långt känns spelet lite som en stel återträff med släktingar man inte träffar så ofta. Inte som i att spelet skulle vara fult, buggigt eller ha ett konstigt kontrollschema utan mer som att det nästan går på räls. Miljöerna känns lite enformiga, fienderna dör oförskämt lätt och värdesakerna jag till en början lägger mycket fokus på att plocka upp blir allt mindre viktiga. När jag ska handla hemma i lägret visar det sig vara skralt med varor till salu, och det som finns kan jag ganska lätt snickra ihop själv vid närmaste arbetsbänk. Trist, tänker jag. Spelet verkade ju ändå lite lovande till en början.

Men likt en oväntad vändning i en film, vänder även spelet. Några kapitel in ska jag undersöka ett sönderbombat sjukhus. Morsk efter de första kapitlens söndagspromenerande, spatserar jag in på sjukhusområdet likt en ödemarkens Lucky Luke. Plötsligt hörs ett skrik av smärta inifrån sjukhuset och jag kryper ihop bakom lite bråte.

Ett resligt metallskelett kommer marscherande runt hörnet och jag informeras om att mina fjuttiga kulvapen minsann inte kan ta ner en sådan best. Det visar sig att jag är i en av maskinernas tortyrcentraler. Det som en gång var en plats där människor blev av med sin smärta, fylls nu av kroppar på bårar och skrik av dödsångest. Stämningen är plötsligt påtaglig.

Efter det här uppdraget blir det nästan lite snöbollseffekt i spelet. De halvdassiga designbesluten och spelfunktionerna finns kvar, men handlingen och all action lyfter spelet över vattenytan som det nyss kämpade för att hålla sig uppe vid. Fienderna blir svårare, något intressantare bössor tar vid och allt känns plötsligt lite fräschare.

Terminator: Resistance är definitivt inte ett perfekt spel, men det funkar rätt bra om man kan stå ut med dess brister. Framförallt om man gillar filmerna. Släktträffar kan ju trots allt vara lite stela till en början, innan de mjuknar upp.