Recension: Tekken 7 [PS4]

Fantastiska frisyrer, mordförsök inom familjen och fyrverkerier till varje knogmacka. En av spelvärldens mest intrikata och våldsamma såpoperor är tillbaka. Men är det bättre än någonsin, eller är Tekken-serien på väg utför?

Tekken 3 har en speciell plats i mitt hjärta då det står för min överlägset största ekonomiska investering i Stockholms arkadhallar på sent 90-tal. Det första Tekken var ett av de första spelen jag spelade till PlayStation, Tekken 5 var ett av de spelen jag spelade mest av på PlayStation 2 och bowlingläget i  Tekken Tag Tournament är ett av de minispel jag sänkt mest tid i någonsin.

Tekken 7 utgör inte en av dessa milstolpar i mitt spelliv. Dels då stolparna är svårare att banka ner numera, men också för att spelet gör väldigt lite nytt. Den enda riktigt stora ändringen är specialattackerna Rage art och Rage drive, vilka aktiveras först när din karaktär har väldigt lite liv kvar.

Tanken är förstås att ge även ojämna matcher ett spänningsmoment, men tyvärr är den kraftfullare av dem relativt lätt att undvika eller blockera. Om inte båda spelarna hamnat i livsnöd vill säga. Då utvecklas en situation där den med mest is i magen kan pressa motståndaren att göra ett misstag, något som förstås blir riktigt intressant mot en mänsklig motståndare.

Många spelbara figurer blir det.

Tekken 7 briljerar traditionsenligt i sitt karaktärsval. De flesta figurerna är roliga att spela med och även om flera faller under liknande arketyper så känns de med få undantag aldrig klonade. Bredden och variationen i spelstilar har hängt med sedan tidigare utgåvor. Spelkontrollen är tight och balanserad.

Slagserier och kast kräver någon timmes uppvärmning av muskelminnet men sedan är de knappa fem åren sedan jag senast kontinuerligt spelade ett Tekken-spel helt bortblåsta. Det går att spela med finess med relativt lite träning, samtidigt som det tar lång tid och mycket nötande för att bli riktigt bra.

En enorm, på gränsen till oförlåtlig, miss är frånvaron av Jackie Chan-hyllningen Lei Wulong. Tänk tanken att Guile plockas bort från ur Street Fighter eller Johnny Cage ur Mortal Kombat. Karaktärens spelstil har inte heller ersatts av nya figurer. Spelet har alltså blivit märkbart sämre med förlusten av en enda karaktär. Nästan lika illa är att miljökämpen Julia Chang inte längre finns med.

Familjetraditionerna är lite udda i Michima-familjen

En av seriens mer udda delar har varit det intrikata och ofta bisarra maktspel inom och kring familjen Michima. Från farfar Heihachi via Kauzya till demonbesatte Jin är familjens interna intriger otvetydigt spelets berättarmässiga ryggrad. Tyvärr faller Tekken 7 på eget grepp med dess intrikata intriger och svulstiga uppgörelser. Min lilla glöd av intresse stampas ut av att allt berättas av en taffligt skriven namnlös och ansiktslös journalist vars familj utplånats i följderna av Michima-krigen.

Berättelsen är tekniskt undermåligt med mediokra stillbilder och träig berättarröst varvat med återkommande dramaturgiska vändningar. Under spelets första fyra timmar sker en handfull händelser som i de tidigare spelen definitivt varit en slutuppgörelse. Manusnivån ligger någonstans mellan kvart i stängning-konversationer på valfri kvarterskrog och en sandlåda med fyraåringar.

Men spelets absolut största klavertramp i Story Mode är striderna som var femte minut avbryter handlingens malande. Orkar du banka dig igenom rad efter rad av identiska soldater eller Jack-kloner så får du (ibland) slåss mot en annan spelbar karaktär. Dessa matcher går på de lägre nivåerna att spela genom med ett monotont tryckande på en av de två slagknapparna. Jag har inte upplevt ett självspelande spel på liknande sätt sedan de första racingspelen till Xbox Kinect.

Hulkeninspirerade Gigas bidrar inte med mycket, varken handling eller spelmekanik.

Varje enskild fighter har också ett eget kapitel, men de innehåller enbart en match och den lilla tillhörande videosnutten som utgör belöningen för den matchen är knappt värd besväret. Tekken 7 klappar oss lite på huvudet och säger “här får ni lite handling ändå” och förväntar sig att vi ska vara tacksamma.

Jag kan inte skaka av mig känslan att allt utom duelläget är påklistrat i efterhand eller kraftigt nedprioriterat av utvecklarna. Barbie-läget där nya kläder kan inhandlas till sina fighters är normalt en av mina favoriter, men här har det uppenbart stått stilla sedan Tekken 5. Jag gillar att det går att spela fram kläder och annat krimskrams via Treasure Mode, men spel som Injustice 2 (9/10) visar hur den typen av modifiering kan göras mycket mer intressant. Det känns också tröttsamt ”japanskt” att samtliga kvinnliga karaktärer har mer än en pinup-utstyrsel tillgänglig.

Trots allt mitt gnäll blir jag dock charmad av Tekken 7s svårslagna kärna av oöverträffad slagsmålsglädje. Det balanserar detaljerad och slipad grafik med tajt spelkontroll och snabba men oförutsägbara matcher. Efter ett par kvällar är jag helt klar med både Story och Arcade Mode men jag vet att spelet kommer dra mig tillbaka till otaliga bataljer tills det är dags att uppgradera till nästa konsolgeneration. För mig peakade serien med Tekken 5, för att sedan falla med Tekken 6 och sedan återhämta sig något med Tekken Tag Tournament 2. Tekken 7 hamnar någonstans mellan de två sistnämnda.