Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge [PS4]

Teenage Mutant Ninja Turtles har hängt med sedan 1984, men det var först i slutet av 80-talet under en rejäl popularitetsboom som det började dyka upp spel med de färgglada sköldpaddskrigarna. Sedan dess har de figurerat i ett sextiotal spel, men av dessa är det kanske framförallt de som kom under första hälften av 90-talet som är mest omtyckta.

Med Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge har man valt att göra en sorts mix av fanfavoriten TMNT: Turtles in Time och den ursprungliga tv-serien från -87, en idé som jag tror att få skulle tacka nej till.

Spelet är likt många av de äldre arkadtitlarna ett sorts slagsmålsspel huvudsakligen avsett för flera spelare, komplett med isometrisk vy, vågor av anstormande fiender och färgglada miljöer inspirerade av universumets olika platser. Oavsett om man är ett fan av varumärket eller ej är det svårt att inte ryckas med av den trevliga 80-talsdoftande känslan som infinner sig så fort man startar spelet.

Själv sitter jag med gåshud efter den nyslipade tolkningen av det klassiska TMNT-introt, även om jag tycker att framförandet från den dynamiska spelevinken Mike Patton känns lite dämpat för att vara honom. Att man har lyckats ragga upp original-tv-seriens fyra ursprungliga turtle-röstskådespelare (varav flera är över pensionsålder) känns dessutom som en rejäl klick grädde på moset.

Väl igång har jag två olika alternativ när det kommer till spellägen. Det finns dels ett lite lättsammare standardläge, dels ett desto svårare arkadläge för den som vill utmana sig själv lite mer. Jag hoppar in i standardläget och slår mig fram genom första nivån. Det är underhållande, men jag känner snabbt att det här inte är en upplevelse man ska ta sig an på egen hand. Tursamt för mig stöttar spelet upp till hela sex stycken spelare samtidigt och jag hittar snart några att spela med över nätet.

Utöver de fyra turtlarna kan man till en början även spela som deras mästare Splinter och min personliga favorit, skjutjärnsreportern April O’Neil. Spelets handling lär inte få något Pulitzerpris, men för den som nöjer sig med att storskurkarna Shredder (eller ”Strimlaren” som han så coolt hette här i Sverige) och Krang är i fokus gör det definitivt jobbet.

Alla har olika styrkor och svagheter, men i det långa loppet handlar det nog mer om vilken karaktär man gillar mer än vad de är bra eller dåliga på. Att någon är lite snabbare än någon annan eller har bättre räckvidd med vapnet känns inte jätterelevant när skärmen kryllar av fotsoldater och andra bråkstakar. Det finns ett lagom stort utbud av attackmönster och många attacker går att kedja ihop till både visuellt snygga och effektiva kombinationer.

Allt eftersom jag slåss och får in många attacker i tät följd kan jag aktivera en specialattack. Dessa är unika för varje karaktär och väldigt kraftfulla. Om man inte är lika vass på att få till bra attackkedjor kan man genom att göra en slags pose med ett knapptryck fylla upp mätaren och få en gratis specialattack. Det enda negativa med det är att man får höra posens tillhörande replik om och om igen, något som blir extra påfrestande när det är fler spelare på plan.

Själva stridandet är roligt och de relativt många nivåerna är varierande i sitt utseende och innehåll. För det mesta kantas de av föremål som man på olika vis kan nyttja för att dela ut pisk åt sina motståndare, något som bidrar till den härligt kaotiska stämningen som infaller varje gång det blir strid.

De varierande bossarna och det breda fiendeutbudet bidrar även det till en ständig förnyelse både visuellt och mekaniskt vilket håller igång ens intresse. Min personliga favorit är de hutlöst skojiga fotsoldaterna som under spelets gång angriper mig med allt från fälgkors och spjut till eldsprutande svävare.

Trots lite extramaterial och hemlisar är Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge inte ett särskilt långt spel, men det är välgjort och underhållande på hög nivå. Det lyckas helt klart med att fånga de tidiga spelens charm samtidigt som det tar hänsyn till den moderna spelarens olika behov och intressen. För mig innebar spelet inte bara en nostalgisk resa till mitt forna pojkrum, utan även framtida upplevelser i form av ett äventyr som gör sig perfekt för intensiva kvällar med vännerna.