Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan [PS4]

När jag tilldelades recensionsexemplaret av Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan jublade jag av glädje. Jag drömde om ett Bayonetta 2 i de muterade djurens New York, men ack så fel jag hade. Glädjen blev tyvärr kortvarig när jag väl började spela.

Istället för ett fartfyllt actionspel med kreativ nivådesign, som vi blivit bortskämda med från studion PlatinumGames, får vi istället ett opolerat och kort spel som du i stort sett kan klara genom att springa runt och hamra på fyrkantsknappen.

När jag börjar spela drar jag igenkännande på smilbanden och känner igen figurerna från serietidningen som kom ut redan på 80-talet. Alla karaktärerna ser argare och hårdare ut än vad de gjorde i TV-serien som dök upp årtiondet senare. Berättelsen tar dock väldigt lite plats och är verkligen lövtunn. Den första banan är bra, och jag känner utforskarglädje i att kunna hoppa mellan hustaken och leta efter samlarobjekt i gränderna.

Ganska snabbt slår det mig dock att det inte finns någon karta i spelet. Det är en brist som jag verkligen lider av, då det enda sättet att hitta målen för uppdragen är att slå på T-Gauss som är en kopia av Arkham-seriens detektivsyn eller örnsynen från Assassin’s Creed-serien. Det andra som slår mig är hur dött och öde New York är. Det är grått och mörkt och några enstaka fiender från fotklanen är det enda liv jag ser. När jag har besegrat första bossen efter ungefär 15 minuters spel blir jag misstänksam, och tyvärr bekräftas mina farhågor.

Leo bara stod där och poserade för kameran istället för att hjälpa sina bröder i kampen på liv och död.

Spelet innehåller nio banor, där varje bana avslutas med en bosstrid. Samtliga banor spelas igenom på 15-20 minuter vardera, så hela berättelseläget är avklarat på några timmar. Som om inte det vore nog så återanvänds grafiska teman och uppdragsmål både inom och mellan uppdrag, vilket leder till att banorna inte ens känns unika. De enda anledningarna att spela om banorna är för troféer och för att nöta uppgraderingar till sköldpaddornas specialförmågor.

När det finns fyra ninjasköldpaddor med olika vapen känns det som en självklarhet att det ska finnas ett samarbetsläge för upp till fyra spelare, och det gör det men tyvärr bara online. Utvecklarna skyllde på bildfrekvensen när de skalade bort soffläget, och dess frånvaro är väldigt påtaglig då många av sköldpaddornas förmågor är helt utformade för att hjälpa de andra spelarna. Den artificiella intelligensen som styr kompisarna när du spelar ensam är helt okej, men det är ju inte samma sak som att kunna prata och peppa varandra i vardagsrummet över en öl.

Vanligtvis brukar krigare flytta skölden från ryggen till armen, men icke här!

Jag använde ordet opolerat att beskriva spelet, och tyvärr känns det både framstressat och ofärdigt på sina ställen. Kontrollerna är lite sladdriga och kameran hänger inte alltid med, och det känns som ett problem vi drogs med för 15 år sedan. Vi har blivit rejält bortskämda med animeringarna på huvudpersonerna i spel som Assassin’s Creed och Uncharted, men här känns som om väggarna är täckta av såpa när protagonisterna klättrar. Menyerna är bökiga, musiken känns malplacerad, ja listan kan göras lång. Men det allra värsta är att allting utom striderna mot banornas slutboss känns som en transportsträcka.

Tyvärr når inte Turtles upp till PlatinumGames normalt så höga standard, och det kanske hade varit en förmildrande faktor om detta hade varit ett 100-kronorsspel på PlayStation Store istället för ett skivspel.