Recension: Tamarin [PS4]

När jag såg trailer och förhandstexter om Tamarin blev jag omedelbart sugen att spela det. Det känns lite som att genren med tredimensionella plattformsspel är på uppgång och det är kanske på grund av detta som besvikelsens sting blev extra smärtsamt denna gång. Skulle jag beskriva Tamarin med ett ord skulle jag kalla det oinspirerat, men låt mig återkomma till det.

Direkt när jag börjar spela slår det mig hur öde och livlösa miljöerna är. Det finns färgklickar, men hela världen känns syntetisk och lite steril. På fabriksbanorna gör det mindre, men när jag springer runt på gröna ängar och gräsbeklädda kullar förväntar jag mig betydligt mer.

När jag väl kommer in på den första banan så beväpnas den lilla apan och plattformandet byts ut mot en tredjepersonsskjutare med sladdrigt sikte. Precisionen är så dåligt implementerad att det närmast påminner mig om 20-kronorsspel från distributörer som formligen sprutar ur sig dussinspel. Jag försöker verkligen att komma på något bra att säga om actionsekvenserna, men kan inte hitta något. Kontrollerna är svårtyglade och ologiska, och även om miljöerna ger skydd ibland men jag kan aldrig vara säker från fiendernas ryckiga och konstiga rörelsemönster.

På nivån efter får jag lämna ifrån mig vapnen och kan då göra en stillastående saltomortal för att nå högre plattformar. Precisionen i hoppandet lämnar tyvärr även denna mycket att önska och mer än en gång blir jag sugen att drämma handkontrollen i bordet. Som om inte det vore nog känns kameran som en fornlämning från PlayStation 2-eran när analogspakar var nyheter.

Mer än en gång fastnar kameran på objekt i omgivningen, vilket tvingar mig att positionera om mig eller rotera kameran i motsatt riktning för att kunna se hur jag ska komma vidare. Även om plattformsbanorna bjuder mig på mer spelglädje än de actionfokuserade är det inte i närheten av andra plattformsspel som jag spelat nyligen.

Det finns flera olika föremål att samla på, och några av dem behövs för att låsa upp vägar framåt och några används som valuta för att köpa olika uppgraderingar. Dock är det aldrig tydligt varför du ska samla på sakerna förrän du hittar en icke-spelbar karaktär som berättar vad de vill ha. Kort sagt är hela risk-belöningssystemet otydligt och tilltalar inte ens mig som vanligtvis bockar av allt som finns att göra i spel.

Hela upplevelsen är extremt spretig och jag kan verkligen inte komma på vilken målgrupp spelet riktar sig till. Huvudfiguren är en supergullig liten apa och fienderna består av olika insekter i form av skalbaggar och myror. Det tveeggade svärdet att ha helt olika spel på banorna hugger mig djupt i foten och jag vill bara att spelet ska vara över.

Chameleon Games påstår att de inspirerats av öppenvärldsspel från Nintendo och Rare. Det finns det andra också som gör, men med den stora skillnaden att de samtidigt förstått att spelmekanik och olika detaljer rört på sig under de senaste 20 åren. Tamarin är för mig årets hittills största besvikelse och faller platt som en pannkaka. För att använda termer från den pågående pandemin bör du hålla det här spelet på en dryg armlängds avstånd.