Recension: Tales of Zestiria [PS4]

Det finns några riktiga långkörare när det gäller japanska rollspelsserier, och även om Tales-serien inte är den mest kända har den väldigt passionerade fans. Jag har egentligen inte mer än doppat tårna i tidigare verk och har inte direkt fastnat för det jag har upplevt, men beslöt mig för att ge serien en ny chans. Spelen är, liksom Final Fantasy-serien, inte berättelsemässigt sammanhängande (bortsett från de numrerade uppföljarna) och därför är det ganska enkelt för mig att hoppa in i spel nummer 15 i serien.

Berättelsen börjar med att Sorey och hans vän Mikleo utforskar en gammal ruin. Under upptäcktsfärden stöter de på en avsvimmad kvinna som Sorey genast beslutar sig för att rädda. Hon visar sig, efter en del hemlighetsmakeri, vara prinsessa av Hyland som befinner sig i en konflikt med Rolance. Hela kontinenten lider av dessa oroligheter eftersom demoner utnyttjar sig av alla negativa känslor för att ta över både människor och serafer. En omtalad profetia antyder att en utvald hjälte kommer att uppenbara sig för att rädda mänskligheten. Kan det vara vår protagonist, möjligtvis?

Upplägget till berättelsen är i princip så mycket efter standardmallen det går att få, men faktum är att det finns en del intressanta karaktärer under resans gång. De är visserligen alla en eller annan variation på anime-stereotyper men de har lite mer djup och personlighet än vad jag är van vid. Det finns absolut ingen brist på fåniga repliker, men som helhet är berättandet en bra bit över medel. Själva konceptet med att negativa känslor tillåter demoner att ta över världen är en intressant metafor som används på ett bra vis vid flera tillfällen i spelet.

Sorey passar på att posera för vykort när han är ute och räddar världen.

Spelet har sitt stora djup när det kommer till strider och utrustning. För nybörjare eller spelare som inte orkar sätta sig in i omfattande system finns det möjlighet att ställa in i stort sett automatiska strider där du bara hamrar på cirkel- och- x-knappen för att klara de flesta striderna. Bossar kräver förstås mer taktik och det fungerar inte lika bra på högre svårighetsgrader, men jag uppskattar att det finns ett läge för de som är ute efter historian istället för nötande av fiender.

Utrustningen är kopplad till karaktärernas färdigheter och för att få den bästa möjliga effekten räcker det inte bara att plocka ihop de prylar som har bäst statistik. Det gäller även att se till att para ihop saker som bygger på samma färdigheter eller element för att utvinna synergieffekter, något som blir viktigare ju längre du kommer i spelet. Detta system förklaras ett flertal olika gånger i spelet, men jag kan inte påstå att jag egentligen har full koll på hur det fungerar trots detta. Ibland dök det upp bonuseffekter och troféer för att jag hade uppfyllt vissa utrustningskriterier utan att jag hade planerat det, och det är kanske tecken på att systemet är lite för invecklat.

Tales of Zestiria har både ett japanskt och engelskt ljudspår, som går att välja vid uppstart. Engelska dubbningar håller ju inte alltid toppklass i denna typ av spel, men i detta fall får det faktiskt med beröm godkänt. En del karaktärer låter lite träiga, men det är snarare en biprodukt av att vissa översättningar helt enkelt inte fungerar bra på engelska. Det är mycket trevligt att utvecklare förstår sina fans som vill ha möjligheten att välja språk.

Det är ganska tydligt att Zavied har spelat för mycket Persona 3.

Det syns ganska tydligt att spelet ursprungligen utvecklades för PlayStation 3 med tanke på hur torftigt spelet är ur ett grafiskt perspektiv. Miljöerna är tråkiga, tomma och platta, och även om det går att utforska en del halvöppna områden finns det sällan något där att hitta. Det gör att känslan av den stora kringliggande berättelsen faller bort en del eftersom du sällan upplever speciellt mycket panik, trots det övergripande hotet om världens undergång.

Jag har under en längre tid haft svårt att fastna för JRPG-genren, men Tales of Zestiria lyckades faktiskt fånga mig tack vare en intressant berättelse och trevliga karaktärer. Spelet lider en del av generationshoppet mellan konsolerna, men den stora styrkan i spelet är trots allt generationsöverskridande. Det är ju i slutänden helt enkelt kul att spela.