Recension: Tales of Vesperia Definitive Edition [PS4]

Tales serien skapades 1995 med Tales of Phantasia till SNES men det var inte förrän Tales of Symphonia släpptes 2004 som serien började bli populär i väst, och det stora genombrottet kom med Tales of Vesperia 2008. Tio år senare ger Bandai Namco oss Tales of Vesperia Definite Edition.

Vi befinner oss på Terca Lumireis där befolkningen använder sig av en magisk energikälla som kallas blastia för att underlätta sina liv. Men kraften används också för att skapa barriärer kring de stora städerna för att hålla monster ute. I vildmarken vågar få vistas på grund av dessa monster. När spelet börjar befinner vi oss i kejsardömets huvudstad där den förre riddaren Yuri Lowell är på jakt efter en tjuv som tagit en blastiakälla från de fattiga kvarterna. Tillsammans med adelsdamen Estelle beger han sig ut på en vidunderliga resa för att hitta tjuven.

Tales of Vesperia är ett spel som folk brukar prata varmt om. Spelet kom tidigt till Xbox360 och var till en början exklusivt för denna plattform. Det var där också inkörsporten för många till japanska rollspel. Spelet kom senare till PlayStation 3 men var då exklusivt för Japan och innehöll en hel del nytt material. Detta är med andra ord första gången som vi Playstation-spelare får uppleva Tales of Vesperia här i västvärlden. Förutom att vi får uppskalad grafik, innehåller denna version dessutom allt som den japanska versionen innehöll och du kan också välja mellan japansk och engelskt tal.

Min egen erfarenhet av japanska rollspel är brokig. Den första upplevelsen för mig var Final Fantasy VII på den första PlayStation-konsolen. Efter det har jag endast spelat ett fåtal JRPG, mest för att jag inte känt riktigt att jag har tiden att lägga ner. I mina ögon är japanska rollspel oftast komplexa historier som tar tid att spela och där man ofta behöver besöka en plats flera gånger för att hitta det man letar efter. Och jag har aldrig haft tålamodet för det. Men det var ändå något med Tales of Vesperia som lockade.

Kanske för att det är en historia som verkligen berör mig som spelare. Karaktärerna känns verkliga och levande; de är olika och varierande. Du har Flynn som framkommer som ansvarslös men har ett hjärta av guld, Estelle är naiv och tror på det goda i människor. Hon står i stark kontrast till Rita som är forskare och pysslar med magi, hon tvekar inte att sätta en eldboll i ansiktet på folk hon inte gillar. Någonstans där började historien forma sig och jag kände att både den och karaktärerna berörde mig.

Jag försökte spela Secret of Mana men som +40 kände jag inte att historien om en pojke som räddar världen berörde mig. Den var för kliché. Så var det dock inte med berättelsen i Tales of Vesperia, den kändes unik. Framförallt tyckte jag om det småprat som hörs genom hela spelet, små dialoger som för historien framåt och gör att man får känna karaktärerna bättre. Men de gav dem också mer liv.

Speltekniskt är Tales of Vesperia ett barn av sin tid på gott och ont. Stridsystemet är i realtid där du har en cirkel som striden utspelar sig i och där du kan röra dig fritt och slåss. Men när det är fyra karaktärer och lika många monster blir det snabbt rörigt och jag kände ibland att det handlade mer om att hamra på knapparna än förfinad stridsteknik. Och mina datorstyrda karaktärer, käkade medicinen som jag köpt som det inte fanns en morgondag vilket ledde att den många gånger var slut när jag behövde den.

Och sparsystemet skall nämnas. Det är ett antal sparpunkter som är utspridda över hela världen. Oftast precis innan en stor strid eller när du skall ta dig in i ett nytt område. Men 2019 känns det lite gammeldags att inte kunna spara när jag vill. Det ledde till att jag vissa kvällar valde inte att spela, för jag kunde spela en viss tid och visste inte om jag skulle hitta en sparpunkt lagom till dess. Det var irriterande och drar ner betyget för mig.

Och är du en person som tvångsmässigt måste ta alla trophies i ett spel kan det blir jobbigt att spela Tales of Vesperia. Räkna med flera genomspelningar och minst 150 timmar.