Recension: Tales of Graces f Remastered [PS4, PS5]

Under slutet av förra året tillkännagav Bandai Namco att de vill satsa mer resurser på att fräscha upp några av de äldre spelen i den långlivade Tales-serien, och ett av de första spelen i denna satsning blev Tales of Graces f. Även om det inte är ett uråldrigt spel är det ju heller inte världens enklaste spel att få tag i längre, då det fortfarande sitter fast på PlayStation 3. Det känns därför som en ganska rimlig startpunkt för att se till att serien kan nå ut till fler spelare.

Berättelsen börjar i en liten by där protagonisten 11-årige Asbel Lhant och hans lillebror Hubert växer upp i mer eller mindre idylliska förhållanden. De största vardagsproblemen består av vilka äventyr eller hyss som kan genomföras utan att deras strikta pappa lyckas ertappa dem. Under just detta äventyr beslutar de sig för att utforska en blomsteräng som de tidigare har förbjudits att gå i närheten av, och det visar sig för en gångs skull ha ganska stora konsekvenser.

Av en händelse stöter de på en flicka som självklart lider av minnesförlust, för det handlar trots allt om ett japanskt rollspel. Efter en del överläggande beslutar de sig för att kalla henne för Sophie, och även om de inte riktigt vet det än, kommer hon att spela en stor roll i framtida händelser.

Utan att gå in på alltför många detaljer i berättelsen uppstår det en konflikt som innebär ett vägskäl för Asbel, och han ger sig iväg till huvudstaden för att följa sina drömmar om att bli soldat. När han sedan återvänder till hembyn sju år senare börjar han inse att både familj och vänskapspakter har splittrats, samtidigt som politiska konflikter bubblar över till militära sådana och sätter vardagslivet i gungning.

På papper låter detta som en väldigt stark öppning på spelet, men tyvärr är det inte lika träffsäkert i praktiken. Det ursprungliga segmentet där jag får följa Asbel som barn är stundtals riktigt svagt, och pågår alldeles för länge. Jag känner inte att något jag gör verkligen spelar roll eller har konsekvenser, och jag kan visserligen se poängen med det eftersom så mycket tid passerar efter ett tag. Jag förstår att karaktärerna är barn i denna ”prolog”, men det har ju inte direkt stoppat andra japanska rollspel från att kasta in karaktärer i hetluften. Här känns det istället som att allt går på tomgång i tre eller fyra timmar innan saker faktiskt börjar ske.

När spelet väl kommer igång medger jag dock att det finns en hel del intressanta konflikter, både på det politiska spektret och på de personliga planen. Tyvärr haltar det lite på grund av ganska slätstrukna insatser från röstskådespelarna. Vissa karaktärer saknar verkligen inlevelse och lyckas inte riktigt dra med mig i berättelsen som en följd. Det finns absolut undantag, men det händer lite för ofta att karaktärer inte riktigt kan förmedla de känslor som ögonblicken kräver.

Till en början hade jag lite problem att komma överens med stridssystemet, då det kändes mest som kaotiska knapphamringssekvenser. Efter några timmar börjar dock fienderna rampa upp i svårighetsgrad och då uppenbarar sig den taktiska aspekten på ett helt annat vis. Jag behöver fokusera mer på tajming, backa av för att ladda upp attackmätare och se till att använda rätt attacker i rätt sammanhang. Det är fortfarande en favorit när det kommer till strider i rollspelsgenren, men det finns mer djup där än vad jag insåg till en början.

Överlag känns Tales of Graces f Remastered som ett spel jag kan ha som lite tidsfördriv, men det når aldrig upp till en nivå där jag verkligen känner mig investerad i vare sig handlingen eller i striderna. Utöver själva starten finns det inget som känns genuint dåligt, men det finns heller inte tillräckligt starka element för att göra upplevelsen till mycket mer än mellanmjölk.