Recension: Tales of Arise [PS5]

Tales of Arise har den otroligt klyschiga rollspelsöppningen där en ung man med minnesförlust måste resa sig mot onda förtryckare och hans handlingar leder mot mer episka äventyr. Men ganska snabbt når jag insikten att det här inte är något dussinspel även om den första anblicken antyder det.

Tales-serien har blivit en riktig långkörare och det finns delar till samtliga PlayStation-plattformar. Seriens tidigare signum har varit att det funnits ett lokalt samarbetsläge som gör att du har kunnat uppleva spelen med en kompis. Tales of Arise bryter detta mönster och är en enspelarupplevelse, men samtidigt tvivlar jag på att exempelvis stridssystemet skulle vara lika bra om det hade varit designat för två eller fler spelare.

Huvudpersonen Alphen är en slav på den medeltidsliknande världen Dahna som förslavats av det mer teknologiska folket på Rena. Under en revolt möter han den mystiska tjejen Shionne och de slår följe för att störta styret och frigöra Dahnas folk. Berättelsen känns både relevant och spännande och bjuder på en hel del känslor och tar precis lagom mycket plats. I actionrollspel behövs en bra balans mellan strider, utforskning och narrativet, och här finns definitivt en bra fingertoppskänsla. Förutom själva huvudspåret läggs även stort fokus på karaktärsutvecklingen som oftast drivs framåt genom valfria dialoger som triggas vid olika händelser i världen. De presenteras i form av korta segment som påminner som serietidningsstrippar och bygger djup och personlighet till det redan färgstarka karaktärsgalleriet.

Utforskningsbiten passar mig som handen i handsken och är optimerad för att minimera att du måste återvända gång på gång till samma karta. När du utforskar ett område är hela kartan synlig på en gång och oftast får du en snabbresepunkt i varje ände och du kan nästan när som helst snabbresa mellan dessa. En annan stor fördel är att när du besegrat en grupp monster så är den borta tills du lämnar området och kommer tillbaka och det gör att det alltid känns värt att besegra de grupper som finns för att kunna dammsuga banan på skatter och material.

Striderna är rejält actionfyllda och du rör dig fritt i ett ganska stort område där du kan använda dig av mängder av specialattacker när du väl har låst upp dem. Flera av dessa påverkar din position och några får dig att hoppa upp i luften där en ny uppsättning förmågor är tillgängliga medan vissa kanske rusar igenom fienden och positionerar dig i ryggen. Du styr en av huvudkaraktärerna och de har olika roller med en avståndsskytt som också kan hela, en närkampsspecialist som slåss med händer och fötter till en renodlad magiker som behöver läsa trollformler från en bok för att attackera. Varje strid ger ett enormt adrenalinpåslag och när jag lyckas bygga långa attackkombinationer och får iväg en biffig specialattack är belöningskänslan lika stark efter 40 timmars spelande som det var första gången.

Mellan huvudkomponenterna så finns det vanliga småplocket från rollspel där du byter utrustning, bygger nya vapen eller tillbehör, fiskar eller ger dig i kast med sidouppdragen som dyker upp. Även här slås jag av hur balanserat allting är och för mig tar dessa aktiviteter precis så lite tid som behövs för att hålla intresset uppe.

Den enda egentliga kritik jag har mot Tales of Arise är återanvändadet av monster där de byter färger och namn och där det känns som om det hade varit så lätt att designa och införa några monstertyper till. Musik och röster håller generellt absolut toppklass, men det finns några skämskuddeögonblick i samband med några obligatoriska pinsamma skratt.

På det hela taget lyckas Bandai Namco Studios bygga en gedigen helhetsupplevelse där alla delas känns helt rätt och bjuder på en fantastisk resa som bjuder på känslor och utmanande strider mot gigantiska bossar. Jag tror att det var ett korrekt beslut att skjuta på spelet ett år där motiveringen var att släppa det på den nya konsolgenerationen, men där den extra poleringen och finputsningen verkligen skiner igenom. För mig är detta årets starkaste rollspelsupplevelser och kanske till och med en kandidat till årets spel.