Recension: Tales of Arise – Beyond the Dawn [PS5, PS4]

Tales of Arise – Beyond the Dawn är en expansion till actionrollspelet Tales of Arise (9/10) som släpptes under hösten 2021. Expansionen tar sin början ungefär ett år efter slutet i grundspelet och eftersom handlingen är tätt sammanflätad kommer det att finnas några detaljer från grundspelets handling i denna recension. Om du vill undvika det bör du vänta med att läsa recensionen, men jag kommer inte att avslöja mer än nödvändigt för själva upplägget.

De två folkslagen från Dahna och Rena har efter protagonisternas uppror tvingats samexistera och det råder fortfarande stor friktion dem emellan. Äventyrargänget samlas för första gången sedan de tidigare händelserna och på vägen dit stöter Alphen och Shionne på flyktingen Nazamil som visar sig ha blodsband från båda folkslagen.

Min första känsla är ett sting av besvikelse då expansionen visar sig ha en egen huvudmeny och det enda som jag får är några bonusföremål när jag importerar min sparfil. Annars börjar alla karaktärerna på samma nivå och med standardutrustning. Jag kan förstå designvalet att balansera fienderna med fasta nivåer, men jag hade ändå föredragit om det funnits någon form av dynamisk skalning så att jag hade kunnat få fortsätta med de färdigheter och den utrustning jag kämpade så hårt för häromåret.

Det som gjorde Tales of Arise så storslaget var, förutom det audiovisuella, att berättelsen hade en sådan stark berättelse med ett gediget budskap. I expansionen finns också ett budskap om utanförskap och vänskap, men det blir aldrig lika starkt för mig som det var i huvudspåret. Jag känner också att just budskapet spårar ur lite under expansionens gång och tappar fokus någonstans i mitten.

Grafiken, ljudet och musiken är fortfarande fantastisk även om överraskningsmomentet inte längre finns där. Nu är det exakt det jag förväntar mig, särskilt eftersom majoriteten av både miljöer och fiender är återanvända från grundspelet. Jag hoppades på lite fler nya områden att utforska och inte mestadels återanvända kartor där jag nosat i varje vrå tidigare.

Karaktärerna känns också lite urlakade, då deras utveckling var klar i och med slutet av huvudspelet och jag hade gärna sett fler nya ansikten istället för att ha ett så starkt beroende till de ursprungliga. Det finns en mängd olika dräkter för att förändra deras utseenden, men det påverkar ändå inte deras beteende och dialog.

Även designen av bossarna känns lite sliten och omotiverad och när jag i sista grottan möter en identisk boss för tredje gången suckar jag lite uppgivet. Det finns bossar som är både utmanande och välgjorda, men de dras ned av de svagare och det bestående minnet för mig är besvikelsen.

På det hela taget är Tales of Arise ett fantastiskt spel och för mig känns expansionen lite överflödig. Berättelsen var färdig och boken var stängd. Löftet om mer var betydligt större än leveransen och jag kom på mig själv att undvika strider med vanliga motståndare och att jag ignorerade sidouppdrag för att bara komma i mål. Det är inget gott betyg för något där tanken är att det ska expandera och berika huvudspelet.