Recension: System Shock [PS4, PS5]

System Shock (1994) anses av många vara en klassiker bland de tidiga actionspelen. Det släpptes i en tid då spel med förstapersonsvy på sätt och vis fortfarande var i sin vagga, men lyckades snabbt imponera på spelarna med sitt involverande tema och komplexa upplägg. Det var ett spel som inte bara stod riktigt stabilt på egna meriter, utan även gav upphov till flera spirituella uppföljare i stil med BioShock, Deus Ex och Prey (2017). Nightdive Studios, numera något av en veteranstyrka inom konsten att tolka äldre titlar, har tagit sig an att skapa en nyversion av System Shock – och de har originalet nära hjärtat.

Spelet genomsyras av ett tydligt science fiction-tema som tas på stort allvar. Vi pratar alltså inte lättsmälta (men såklart njutbara) universum som Star Wars, Terminator eller Dr. Who, utan science fiction med lite mer teknisk tyngd i stil med Neuromancer eller The Matrix. Det är inte nödvändigtvis så märkbart i handlingen och dialogen, men i känslan som spelet skapar allt eftersom jag tar mig fram genom berättelsen.

Handlingen utspelar sig 2072 och vår huvudperson är en hackare utan känd identitet. Efter att ha försökt komma över filer gällande en rymdstation ägd av en inte helt rumsren organisation blir vår protagonist kidnappad och ”erbjuden” en möjlighet. Ta dig till stationen, hacka företagets AI som en del av en insiderkupp och få friheten åter, med ett högteknologiskt chip som bonus. Sagt och gjort befinner jag mig snart på rymdstationen, men det finns ett problem. Företagets AI, SHODAN, har tagit över hela anläggningen, förslavat besättningen och riktat laserkanonerna mot jorden. Plötsligt har ”erbjudandet” tagit sig helt andra proportioner.

Nightdive Studios har gjort den här tolkningen av originalspelet med stor hänsyn till förlagan, vilket märks bland annat i hur man har designat miljöerna. Rymdstationen är en färgglad och detaljerad labyrint av korridorer, rum och utrymmen fördelade på olika våningsplan, sammanknutna via ett antal hissar. Det är snygga och stämningsfulla miljöer som kan utforskas med relativt stor frihet, men allt är inte frid och fröjd. Interiören är nämligen som tapetserad med Jackson Pollock-motiv, vilket gör det svårt att se vad som går att interagera med och inte. När det kommer till större maskiner och liknande skyltas det tydligt, men små avgörande knappar, spakar och föremål försvinner snabbt i virrvarret av blinkande lampor och reglage.

Under mitt utforskande hittar jag då och då några olika chip som jag med en smidig installation snart kan nyttja i fält. De drivs av en energimätare som utöver att underhålla dem även driver vissa vapen. Mätaren går att ladda med batterier eller vid laddstationer som finns lite här och var, men även här blir jag lite tveksam till upplägget. Med moderna mått mätt känns flera av funktionerna som chipen ger mig ganska grundläggande, och därför blir det väldigt frustrerande när jag exempelvis inte kan skjuta med min pistol för att jag har använt min pannlampa lite för länge. Hade det funnits ett djupare och tydligare strategiskt upplägg för samspelet mellan olika chip hade jag kanske uppskattat det, men just nu känns det både utdaterat och omständligt.

Det blir ganska snabbt tydligt att vapen spelar en ganska stor roll i spelet, och jag utrustas redan i början med ett rör att klubba mina motståndare med. Det dröjer inte länge innan jag får tillgång till fler närstridsvapen och ett antal skjutvapen som stundvis underlättar kampen mot såväl muterade besättningsmedlemmar som cyborgs, robotar och andra varelser som patrullerar korridorerna på SHODAN:s order. Trots att jag kör på svårighetsgraden medel blir striderna snabbt tuffa, och både ammunition och läkemedel går åt i vansinnig takt.

Vid de tillfällen jag lyckas samla på mig hyfsade mängder ammunition funkar striderna relativt bra, även om de är lite stela. Om det däremot ekar tomt i bössorna blir varje konfrontation en ökenvandring av frustration. Vissa fiender kan dela ut enorma mängder skada på väldigt kort tid, har snabbare reflexer än mig och kan dyka upp väldigt oväntat – faktorer som får effekten att jag behöver ladda om min sparfil fler gånger än jag vill erkänna. Bättre går det med spelets olika pussel som med sin balanserade svårighetsgrad ofta utgör en skön paus från bråk med rymdstationens besättning.

Många av inslagen jag frustreras av i System Shock är i mångt och mycket ett arv från förlagan, och visst kan man föra en diskussion kring deras vara eller icke vara i en nytolkning av en klassiker. Min slutsats är att det här spelet nästan uteslutande är skapat för originalets verkliga superfans, inte nykomlingar eller nostalgiker som har acklimatiserats till moderna inslag och upplägg. I mina ögon är System Shock ett visuellt och stämningsmässigt involverande spel med en tydlig identitet. Det är ett svårgreppat och ganska klumpigt spel för den som tittar på det ur ett modernt perspektiv, men för de där verkliga fansen kan jag tänka mig att det här är en given genomspelning.