Recension: Synduality: Echo of Ada [PS5]

Med mangapockets, en bok och en animerad serie bakom sig kan man verkligen säga att Bandai Namco har en del bollar i luften när det kommer till deras Synduality-projekt. Nu har man tagit nästa steg i form av det första tv-spelet, Synduality: Echo of Ada, ett äventyr som låter oss utforska resterna av en ödelagd civilisation i en alldeles egen robotrustning.

Detta är ett spel med ett lite annorlunda upplägg då man väver ihop den enskilda spelarens uppdrag med andra spelares. I den ödelagda värld som äventyret utspelar sig i är jag nämligen bara en av många så kallade ”drifters”, robotförare som ger sig ut i de farliga miljöer som människorna lämnade bakom sig för längesen. En miljökatastrof kallad ”det blå regnet” dödade majoriteten av planetens befolkning och tvingade de få som överlevde ner i underjorden där civilisationen långsamt försöker att återhämta sig. För att det hela ska ha en chans krävs det dock energi och resurser, och det är där mitt yrke kommer in.

Som drifter är jag nämligen medlem i en organisation som förser civilisationen med energikristaller. Dessa kan inte samlas in av vem som helst då jordens yta härjas av ett frätande regn och farliga varelser – efterföljder av naturkatastrofen. För att vistas på ytan färdas jag i en robotrustning som visserligen ger någorlunda skydd, men långt ifrån en garanti att överleva. För att öka mina odds har jag en superintelligent android med mig som färdas i ett kist-liknande utrymme på min maskins rygg.

Innan jag ger mig ut på ytan behöver jag förbereda mig. Detta gör jag i min alldeles egna bas där jag kan göra allt från att inreda och uppgradera mina utrymmen till att producera föremål, resurser och utrustning. Det hela är snyggt designat och jag gillar verkligen hur min androids aktiviteter och våra lokalerna visas som i ett trevligt bildspel. För att få allting att rulla som planerat krävs dock den där inkomsten, och snart sitter jag och planerar hur många vapen, läkepaket och ammunitionsmängder jag behöver ha med mig på min nästa expedition. Då min maskin har en begränsad lastvikt vill jag inte ta med för mycket, men för lite innebär samtidigt en potentiell risk om resurserna tar slut.

Det är en detaljerad och intressant värld jag ställs inför när jag anländer till ytan med den gigantiska underjordiska hissen jag färdas i. Miljöerna är färgglada och varierande med mängder av olika inslag som dominerar kartans olika delar. Vid spelets släpp finns det två olika områden att utforska, och även om de är relativt stora så innebär de många sökuppdragen att de blir lite repetitiva efter ett tag. Äventyrandet är fortfarande spännande, men när man har lärt sig var alla energikristaller finns blir själva utforskandet inte lika givande. Med det sagt finns det mycket att hämta, och den där upprymdheten jag känner varje gång jag borrar upp en stor kristall bleknar inte.

Spelet bjuder på en relativt tajt kontroll och jag gillar verkligen känslan av tyngd min mekaniska rustning förmedlar när jag klampar runt i den. Jag kan sprinta, hoppa och promenera i så gott som all terräng, och letandet efter resurser blir därför väldigt flexibelt. Som nämnt har min rustning en begränsad lastvikt, och jag ställs ofta inför beslut kring om en resurs är värd att bära med sig eller inte. Smidigt nog kan jag hålla koll på vilka resurser och komponenter jag behöver till min bas via min android som smidigt markerar och meddelar mig om den ser något vi behöver. Likaså varnar den om annalkande oväder, fiender i omgivningen och framförallt andra spelare.

Under mina resor kan jag nämligen springa på olika bestar, banditer och andra drifters som utforskar samma område som jag. Fienderna och banditerna är farliga men förutsägbara, och jag kan ta hand om dem snabbt med min vapenarsenal som både är rolig och smidig att använda. Mer spännande och oförutsägbara är de andra spelarna. Trots att vi är medlemmar i samma organisation finns det de som hellre plockar sina resurser från ditt rykande metallvrak än gräver efter dem själv, något som blir mer påtagligt då det finns begränsat med kristaller i varje uppdrag.  Lyckligtvis springer jag på fler vänliga själar än ovänliga, och om jag har riktig tur vill de till och med samarbeta.

Tidigt i spelet blir jag även varse om att livet som drifter inte är en dans på rosor. Fienderna har inte överdrivet mycket hälsa, men de gör ordentligt med skada vilket snabbt blir farligt om det dyker upp mer än en. Det är något av ett projekt att läka sig, och som om inte det räcker har min maskin ett batteri som ständigt tickar samtidigt som ovädren sliter på lacken likt sandpapper på en träbit. Riskerna gör uppdragen spännande, och skulle jag få min maskin förstörd tappar jag allt jag bär på, inklusive vapen och rustningen själv. Innan uppdragen kan jag välja att försäkra delar av min utrustning, och det är upp till mig om jag vill lägga mina surt förvärvade pengar på det eller ta risken att stå utan om det skulle hända något.

Min slutgiltigt inställning till Synduality: Echo of Ada är övervägande positiv. Det är ett snyggt och väldesignat spel som utmanar och underhåller med en förhållandevis bra balans. Bortsett från en blygsamt presenterad handling, stundvis långsamt tempo och lite väl höga resurskrav finns det inte mycket att anmärka på, och jag har kul hela resan.