Recension: Syberia: The World Before [PS4, PS5]

När det kommer till spelserier med fokus på en långtgående handling är Syberia-serien ett av de kanske mest kända exemplen. Räknar man in Amerzone, det första spelet som utspelar sig i samma universum, så är Syberia: The World Before nummer fem i ordningen och hakar på det något opopulära Syberia 3. Precis som i de andra titlarna är det advokaten och äventyraren Kate Walker som är spelets huvudprotagonist, men spelet kretsar även kring den unga kvinnan Dana som under en annan tidsålder kämpar med att växa upp i en värld av konflikter.

Huvudkaraktärernas berättelser är separata och utspelas var för sig, men samtidigt vävs de ihop på olika vis. Medan Kates berättelse till stor del utspelar sig under första hälften av 00-talet befinner sig Dana istället i ett turbulent 1930-tal. Kate, fångad och satt i fångläger i slutet av Syberia 3, lovar en döende medfånge att ta reda på mer om Dana vars porträtt de har funnit under sin fångenskap, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Med lovande uppgifter om Dana beger sig Kate därför till staden Vaghen där äventyret framförallt utspelar sig.

Det intressanta med Syberia-serien är sättet man upplever spelet på. Det finns ett tydligt narrativt berättande men även ett visuellt berättande som liksom vaggar in en i handlingen på ett väldigt behagligt sätt. Upplägget har till stor del sitt ursprung hos den nyligen avlidne belgiske tecknaren och utvecklaren Benoît Sokals vars hand styrt över serien sen dess start, och man kan verkligen känna hur även det här spelet känns som ett mellanting av spel, film och serietidning. Det är charmigt och gör varje miljö jag utforskar till en involverande upplevelse.

Det är både spännande och fridfullt på samma gång att navigera sig runt i staden och de omkringliggande miljöerna. Kontrollen över karaktärerna är något klumpig, men eftersom spelets takt är lugn och sansad så innebär det inga större problem. Att utforska sin omgivning är viktigt, delvis för att det fyller ut berättelsen, men även för att det hjälper mig att lösa eventuella pussel och klurigheter som dyker upp under spelets gång. Oftast kontrollerar jag en karaktär åt gången, men vid vissa tillfällen kan jag aktivt hoppa mellan dem för att exempelvis studera en plats som båda har befunnit sig på vid olika tillfällen i tiden. Det är häftigt och lite skrämmande att genom Dana befinna sig på en plats som känns ny och välstädad på 30-talet för att med ett knapptryck uppleva samma plats i ett helt annat skick 70 år senare med Kate.

Under mitt utforskande dyker det då och då upp olika sorters pussel jag behöver lösa för att ta mig vidare i handlingen. Inslaget är en av spelets höjdpunkter, framförallt för att de flesta av pusslen ligger på en välbalanserad svårighetsnivå. Ett pussel som till en början ser lätt ut kan ofta visa sig vara knepigare än väntat, vilket jag finner väldigt roande. De blir sällan jobbigt kluriga och det finns en bekvämlighet i att veta att jag i princip aldrig behöver leta utanför rummet jag befinner mig i för att hitta ledtrådar.

Utöver att utforska miljöer och lösa pussel läggs en hel del tid på att prata med människor i min omgivning. Det är ett inslag som jag kan tänka mig att de med bristande tålamod kan finna enerverande, men för den som inte har särskilt bråttom finns det en välberättad historia som driver spelet framåt. Det blir en mix av lugna och intensiva stunder vilka ramas in av ett trevligt upplägg och en inbjudande berättelse som definitivt levererar.