Recension: Syberia 3 [PS4]

Syberia-serien skapades av den belgiske serietecknaren Benoït Sokal, och den första delen kom redan 2002. Den blev en succé och uppföljaren släpptes 2004. Även om del tre utannonserades redan 2009 är det först nu vi får ta del av Syberia 3 och fortsättningen på Kate Walkers äventyr.

Jag förknippar föregångarna med värme och glädje och det är med stor förväntan jag startar upp del tre. Ganska snabbt inser jag att äventyrsspelscenen mår betydligt bättre nu än när föregångarna kom och du har säkert sett den strida strömmen med den gamla skolans äventyrsspel som The Little Acre (6/10) och Deponia (8/10). Med det i åtanke blir jag snabbt varse en hel del tekniska tillkortakommanden.

Kate pratar med Youkol-stammens shaman

När spelet börjar vaknar New York-advokaten Kate Walker på ett sjukhus efter att ha legat i koma i en månad. Då detta är den första delen på som släppts på PlayStation 4 skulle det vara bra med en sammanfattning av händelserna i de första delarna, men nya spelare får söka sig till internet för att ta reda på vad som hänt innan detta.

Det första som slår mig är hur mycket spelet ser ut som ett spel för PlayStation 3, vilket kanske inte är så konstigt då det ursprungligen utannonserades för den plattformen. Även prestandan på en PlayStation 4 Pro är bedrövlig med en bitvis plågsamt låg bildfrekvens och långa laddningstider. När jag väl börjar utforska det första området irriterar jag mig på osynliga väggar där jag inte kan fortsätta. Jag inser att jag blivit bortskämd av utvecklare som har hittat snyggare lösningar med mer uppenbara och naturliga hinder i miljöerna. Även gränssnittet känns onödigt omständigt, och istället för att ha en actionknapp som många genrespel har, finns det istället olika knappar för att titta, använda, plocka upp och använda föremål.

En öde hamn fylld med rostiga redskap och smutsig kullersten

Något som fortfarande håller god kvalitet är Sokals bisarra varelser som skulle kunna härstamma från vilken japansk manga som helst, med allt från överdrivna mänskliga karaktärer till slitna öststatsmiljöer. Bakgrunderna är detaljerade och vackra och förmedlar en exotisk känsla och att du är på främmande mark. Ljudet är överlag bra, och den stämningsfulla musiken överglänser de mer ojämna skådespelarinsatserna. När jag pratar med värdshusservitrisen Sarah åker skämskudden fram och där undrar jag om det verkligen är en skådespelerska som gör rösten.

Pusslen är för det mesta logiska och lagom utmanande, men exempelvis i pusslet med att skaffa ett stämplat pass blir svårigheten snarare kontrollerna än att komma på vad jag måste göra. När jag får lägga mer tid på att interagera med delar i en stämpelmaskin än att hitta allt som behövdes tappar spelet tempo och mitt intresse sjunker.

Bakom de tekniska problemen döljer sig ändå ett spännande äventyr som på ett ganska trubbigt sätt behandlar rasism och främlingsfientlighet. Är du ett fan av serien eller av äventyrsspel av den gamla skolan kan du säkert uppskatta detta, men jag håller tummarna för en prestandapatch som även kan fixa lite småbuggar som påverkar den övergripande spelupplevelsen.