Recension: Sword Art Online: Lost Song [PS4]

Återigen återvänder jag till den virtuella simuleringen av ett massivt online-rollspel och Sword Art Online. Den här gången handlar det dock inte om att försöka frigöra sig ur ett dödligt fångenskap som i animéserien med samma namn eller att nå upp till våning 100 som i det utmärkta Sword Art Online: Hollow Fragment (7/10).

Om du har följt den tecknade serien, vet du redan att Kirito och Asuna tillsammans med sina trogna följeslagare har tröttnat på det gamla vanliga Sword Art Online. De har övergett det till förmån för det nya spelet Alfheim Online, där spelarna ikläder sig féliknande karaktärer med vingar och spetsiga alvöron. Kirito har ett rykte som följer honom vart han än går; han är en av världens bästa spelare online och förväntningarna är höga när han nu träder in i ett nytt spel.

Om du inte känner till Sword Art Online och har missat både spel och serie, rekommenderar jag att du konsumerar bägge snarast – det är riktigt bra upplevelser, oavsett vilken del du väljer att börja med. Den här delen av spelen kräver dock inte att du har upplevt allt inom fenomenet; det räcker egentligen att du antingen gillar japanska rollspel eller längtar tillbaka till online-rollspel.

Kirito loggar in i Alfheim Online och upptäcker att alla hans gamla medspelare också har börjat spela. Det är med andra ord en hel del hjärtvärmande återförenanden som du får uppleva om du har slukat all media som kretsar kring tonåringen Kirigaya (Kirito) och hans syster Suguha (Leafa).

Jag nämnde tidigare att karaktärerna i Alfheim Online har vingar. Detta är ett välkommet inslag i uppföljaren eftersom det går att ta sig fram mycket snabbare. Förmågan att flyga öppnar också upp för tredimensionell utforskning, något som är väldigt kul och som tidigare spel saknat helt. Kirito och hans kompanjoner kan sväva och använda avståndet från marken som ett sätt att isolera markattacker samtidigt som flygande fiender kan nedgöras.

Alfheim bjuder på mängder av vackra bakgrunder. Perfekt familjefoto!

Konceptet med att röja småfiender för att öka i nivå och till slut mosa bossar hänger med från förra spelet och det är väldigt tillfredsställande – får jag stryk av en boss, är det bara att gå tillbaks och hacka fler undersåtar ett tag. När jag har klarat slutbossen på marken kan jag ta mig till nästa nivå och möta ett tuffare motstånd.

Jag har inte spelat igenom hela spelet ännu men det jag upplevt hittills är trevligare när det kommer till striderna men bjuder samtidigt på en något plattare berättelse. I Alfheim påminner spelstilen mycket mer om det som kan förväntas av ett onlinerollspel; slå ihjäl 30 orcher, 50 jättegetingar eller hämta två skatter som vaktas av minotaurer. Simuleringen av spelstilen känns verkligen autentisk men samtidigt får berättelsen tyvärr stryka på foten i denna upplaga.

Filmsekvenserna är självklart enligt japansk standard, de är otroligt vackra och detaljrika men tyvärr levereras den mesta dialogen via stillbilder med textrutor där jag måste trycka på X för att fortsätta till nästa bild. Röstinsatserna håller också världsklass för den som är insatt – många av skådespelarna från tidigare serier och spel återvänder.

För att vara ett japanskt rollspel överraskar Sword Art Online: Lost Song med att vara väl anpassat för kortare spelomgångar. Jag avrundar en hel del spelkvällar med att starta upp spelet för en halvtimme, bara för att nöta några småuppdrag och kanske flyga omkring en sväng i Alfheim.

Det är viktigt att hålla koll på sina kompanjoner. Kirito, vart tog du vägen nu då???

Något som jag reagerar negativt på är kontrollerna när jag svävar eller flyger och försöker genomföra en strid samtidigt. Det är rejält utmanande att kontrollera kameravinkeln samtidigt som jag försöker landa attackkombinationer i rätt rytm på fienden. Visst går det att låsa siktet på monster och bossar men råkar jag ändra kameravinkeln så att fokus är på en annan fiende, byter låsmekanismen mitt anfallsmål.

För en rutinerad onlinespelare är de utmaningar jag har haft med spelet inga problem men jag har faktiskt ganska svårt att hålla koll på allt jag måste kontrollera samtidigt i striderna. Kommandon till mina kompanjoner måste jag utföra utan att pausa striderna, något som jag egentligen inte tycker är konstigt. Dock uppstår en hel del problem då kommandona måste utföras med samma knappar som jag aktiverar mina specialattacker med. Detta innebär att om Leafa inte förstår att hon ska hålla sig undan den eldsprutande draken som är 100 nivåer starkare än henne, måste jag avbryta min specialattack, klicka på kommandoknappen för att hantera medhjälpare och sedan välja reträtt. Det slutar tyvärr oftast med att jag själv är den enda överlevande efter striden…

Sword Art Online: Lost Song är i grunden ett mycket starkare spel än sina föregångare. Tyvärr dras betyget ned av en ytligare berättelse och en hel del komplikationer med kontrollen i striderna. På slagfältet skiner den enkla mekaniken igenom och gör spelet riktigt roligt men i de strategiska slagen snubblar det en aning. Det skulle vara så mycket bättre med en paus där jag kunde dela ut kommandon i lugn och ro.