Recension: Sword Art Online: Hollow Fragment [Vita]

Sword Art Online är en japansk TV-serie baserad på en serietidning med samma namn där vi får ta del av Kazuto Kirigayas äventyr i flera världar av spel. Året är 2022 och efter en lyckad testomgång av det enorma Virtual Reality-styrda onlinerollspelet ”Sword Art Online”, lockas 10 000 spelare in i det gigantiska, 100 våningar höga slottet Aincrad där spelets mål är att besegra slutbossen på den allra sista våningen.

Redan under spelets första dag uppdagas dock att människorna som är inkopplade i spelet saknar möjligheten att logga ut ur spelet och för att göra saken värre, visar det sig att om en spelare dör i den virtuella världen då dör de på riktigt!

Spelet börjar i mitten av TV-seriens första säsongen och spelaren ikläder sig rollen som Kirito (Kazutos avatar i spelet) som hamnat i en outforskad del av Sword Art Online. Området kallas ”Hollow” och är betydligt svårare än de vanliga områdena i Aincrad men eftersom Kirito inte är en vanlig spelare lyckas han till slut kämpa sig igenom de tuffa fienderna och så småningom återförenas med sina kära vänner i slottet. Det finns fortfarande outforskade områden att kämpa sig igenom för att nå våning 100 och om det är någon som kan klara sig hela vägen, är det ensamvargen Kirito!

Äntligen ett välbekant, vackert ansikte!

Sword Art Online: Hollow Fragment är egentligen en uppgraderad version av PlayStation Portable-spelet Sword Art Online: Infinity Moment som släpptes i början av 2013 (endast i Japan) där grafiken putsats till och området ”Hollow” adderats. Grafiken känns hyfsad – filmsekvenserna är vackra och skänker animefantasten sköna återblickar till TV-serien men i spelmomenten är det uppenbart att det handlar om en uppskalad version av ett spel från förra generationen.

Spelvärlden är en simulerad version av ett onlinerollspel där till exempel vännerna i den riktiga världen skickar meddelanden och ber om hjälp, bosstrider utkämpas tillsammans och där spelaren självklart måste hämta tio bär från en buske i skogen. Varje våning i Aincrad har en slutboss och för att kunna besegra den behöver spelaren utföra mindre uppdrag, hitta information om svagheter som kan utnyttjas i striden och till slut sätta ihop gruppen som tillsammans ska arbeta för att nedgöra våningens stora monster.

I stridsmomenten – vilka såklart inträffar väldigt ofta – styr spelaren Kirito och ger kommandon för attack, undanmanöver och specialfärdigheter. Det är viktigt att även ge kommandon till partnern i sällskapet men också att lyssna på vad de säger. Det finns ett system för att få monstren att byta attackfokus från karaktär till karaktär, något som utnyttjades mycket i serien och som också kommer till nytta här. Spelmekaniken bjuder på ett bra djup med mycket valmöjligheter för att passa flera olika attackstilar men tyvärr känns det som att det räcker att trycka på attackknappen tills monstrena dör, åtminstone på de nedre våningarna i slottet.

Sjysst skada, även om jag bara tryckte på cirkel hela tiden!

Kirito är en mäktig hjälte och överallt han går dyker det såklart upp personer som avgudar honom, speciellt kvinnor stöpta i den typiska japanska rollspelsformen. Även om bandet till Kiritos stora kärlek Asuna är starkt, finns det inget som hindrar spelaren att utforska och stärka förhållandet till andra kvinnliga karaktärer om så önskas. Detta sker genom att låta den utvalda partnern delta i strider men även genom att umgås med dem på fritiden inne i staden inuti slottet, och kanske till och med hålla handen lite.

På pappret ser konceptet briljant ut men i verkligheten når det tyvärr inte ända fram. Kanske känner jag mig besviken för att jag inte är den typ av spelare som blir uppslukad av onlinerollspel, eller möjligtvis tyckte jag för bra om TV-serien och ser för mycket outnyttjad potential i spelet? När första säsongen av TV-serien var över, önskade jag att skaparna hade dröjt kvar lite längre i Aincrad och visat fler delar av slottet och med Sword Art Online: Hollow Fragment får jag min önskan uppfylld.

Jag avslutar mitt spelande i förtid och konstaterar glatt att spelet bjuder på många träffsäkra ögonblick av nostalgi och känslor av att känna sig hemma. Samtidigt känns det som att utvecklarna fokuserat för mycket på själva spelandet och tappar därför en del av seriens känsla på vägen. Visst är detta ett mycket bra japanskt rollspel – det råder ingen tvekan om – men den förbisedda potentialen gör att det svider lite i mitt anime-hjärta.