Recension: Sword Art Online: Alicization Lycoris [PS4]

Sword Art Online: Alicization Lycoris är baserat på en förlaga som finns både som manga och anime. Jag har ingen koll på dessa, men tydligen ska Alicization-berättelsen starta på den tredje säsongen av TV-serien. Att göra spel baserat på licenser från andra medier har historiskt varit svårt och tyvärr går även detta spel i flera av licensfällorna.

Spelet börjar med att huvudpersonen Kirito vaknar upp i en virtuell värld, där han verkar vara fast. Han hittar snart en vän och trots att varken hans stridskamrat Eugeo eller Kirito minns något så verkar de vara barndomskamrater.

I grund och botten är det här ett actionrollspel med hög fart och ändlösa kombinationer av specialattacker och magier. Strids- och färdighetssystemet är otroligt detaljerade och borde bjuda på ett enormt djup. Tyvärr blir det oöverskådligt och jag får sitta och läsa attackernas beskrivningar för att få en ledtråd om när de är mest effektiva och vilka jag borde sätta samman till attackkedjor. Istället hittar jag några favoriter som mer eller mindre permanent hamnar på mina tilldelade knappar. Striderna är annars något av spelets höjdpunkt som bjuder på en hög svårighetsgrad och högt adrenalinpåslag.

Ett annat tämligen påtagligt problem är tempot i spelet. Den absolut största delen av tiden tillbringar jag med att läsa dialoger, då jag inte förstår det japanska talet. Och när jag väl lagt en halvtimme på att läsa den halvtrötta berättelsen och äntligen får chansen att styra min äventyrargrupp så handlar det oftast om ett kortare uppdrag där jag ska springa iväg och döda en eller ett par fiender. Det första kapitlet är så segt att jag flera gånger funderar på att ge upp hela spelet.

När jag väl har åtkomst till de övriga områdena i världen är jag hungrig på att utforska dem och springer genast till den första kistan jag ser på kartan. Dock bevakas den av fiender som har tre gånger så hög nivå som mig och istället för att mötas av en spännande skatt möts jag av en game over-skärm. Tyvärr är detta ett återkommande fenomen och min upptäckarlusta försvinner vilket gör att jag istället snällt springer längs den utstakade stigen.

Berättelsen har en intressant kärna där vännerna vill rädda en tredje barndomsvän, men den tråden försvinner nästan i banala interaktioner som jag antar syftar till att ge figurerna mer djup, men som faller platt genom att vara flamsiga, kortfattade och ointressanta. När det dyker upp ett tionde exempel på hur snobbiga och arroganta adeln är mot vanligt folk himlar jag med ögonen och suckar uppgivet.

Spelmotorn påminner mycket om ett onlinerollspel, men även det faller platt då interaktionen med de andra spelarna är behållningen där. De icke-spelbara karaktärerna tillför ingenting, hantverkssystemet handlar bara om att få ihop ingredienserna och att besöka marknaden eller bemästra fiskandet har inte ens ett minispel, det räcker med några knapptryckningar när du nått rätt nivå på fiskefärdigheten.

Spelet är ändå ganska snyggt och särskilt de handritade sekvenserna, även om uppdateringsfrekvensen i 3D-motorn ibland går ned på entalen. Musiken är också trevlig, även om det inte är några melodier som läggs på minnet.

Till syvende och sist konstaterar jag att det här inte är ett spel för mig och antar att målgruppen primärt är fans som redan känner till berättelsen. Men ärligt talat skulle även de kunna hitta ett roligare spel då det finns mängder av bra japanska rollspel som är betydligt bättre än det här.