Recension: Superhot [PS4]

Det är inte ofta vi får se omvälvande innovationer inom förstapersonsskjutare, men när Superhot gjorde inträde på marknaden under förra året stod det genast ut från mängden. Med grundidén att tiden i spelet bara passerar när du rör dig förvandlas högoktaniga actionscener till schackliknande pussel med kreativa utmaningar.

Ungefär 1,5 år senare är det dags för spelet att äntligen nå PlayStation, och den stora frågan är om dessa idéer fortfarande känns nya och fräscha idag.

När du startar upp spelet dröjer det inte länge innan du förstår att själva berättelsen kommer att vara något alldeles speciellt. Det hela utspelar sig i ett spel inuti spelet, där du ställs inför dessa actionpackade pusselsekvenser, men med jämna mellanrum kastas du ut i ett chattrum där du diskuterar upplevelserna med en vän. Utan att avslöja för mycket, så verkar det som att spelet kanske inte enbart är en underhållande upplevelse.

Under spelsekvenserna består utmaningarna av rödfärgade människor som gör allt för att ha ihjäl dig, med allt från knytnävar till pistoler och automatvapen. Det gör att du hela tiden måste hålla koll på var dina fiender befinner sig runt omkring dig, samt vad de har för utrustning. På så vis kan du planera och prioritera de största hoten först, så att du slipper springa slalom mellan alltför många kulor som kommer flygande mot dig.

Om du saknar skjutvapen går det ibland lika bra med en rak höger.

Ett första mål brukar vara att själv hitta ett vapen som du kan använda mot angriparna, och dessa kan du använda på ett par olika vis. Om du finner en pistol kan denna avfyras på traditionellt vis, men det finns också taktiska fördelar med att kasta den på dina fiender. När motståndarna blir träffade stannar de upp en kort stund, och om de själva är beväpnade kommer de att tappa sin utrustning. Detta betyder förstås att du kan passa på att sno åt dig deras vapen medan det befinner sig i luften, för att sedan använda det mot den föregående ägaren. Detta är både effektivt och otroligt tillfredsställande att genomföra.

Nivåerna blir successivt mer komplexa, med fler rörliga delar, och även om det känns riktigt utmanande emellanåt känns det hela tiden som att jag har en god chans att klara mig vidare om jag bara filar på min tajming. Det införs också nya mekaniker kontinuerligt, vilket skapar en jämn inlärningskurva trots en ganska kort kampanj.

Kulregnet är på väg, och det är dags att försöka hitta en väg ur denna till synes hopplösa situation.

Om du vill ha mer av det goda när det kommer till striderna, kommer du att få ditt lystmäte efter berättelsens slut, då du låser upp ett ändlöst läge som fortsätter att skicka fiender mot dig tills du dör. Detta sätter verkligen prov på alla dina färdigheter du har lärt dig, och är ett trevligt tillägg i helheten.

Trots att spelet har en riktigt innovativ spelmekanik är det ändå inte spelets starkaste punkt. Det är faktiskt berättelsen som är den stora behållningen. Det bjuds på tvära kast och svängar som verkligen fick mig att tappa hakan emellanåt, och att säga mer än så skulle vara att förstöra upplevelsen av upptäckten.

Det är lätt att kritisera spelet för den höga prislappen jämfört med den relativt korta speltiden i kampanjen, men det känns inte riktigt rättvist när spelet är så här bra. Smarta idéer och klockren implementering gör att detta i princip är ett måste att spela.