Recension: Superbeat: Xonic [Vita]

Det är ingen hemlighet att jag verkligen uppskattar rytm- och musikspel och därför slänger jag mig gärna in i äventyr som inkluderar frenetiskt knappande i takt med musiken. En serie som jag faktiskt inte har utforskat så mycket i min karriär är DJ Max och anledningen är de mängder av filmer på Youtube som visar galenskaperna som pågår i spelen.

För att utmana mig själv, importerade jag DJMax Technika Tune från Japan under förra året och upptäckte att jag faktiskt gillade konceptet ändå. Nackdelen var att jag var tvungen att använda pekskärmen för allt jag skulle göra i spelet och jag har helt enkelt svårt att se vad jag ska göra när jag har fingrarna över skärmen.

Nurijoy heter studion som består av en grupp människor vilka tidigare jobbat med DJ Max-spelen och Superbeat: Xonic är deras senaste verk.

Redan i menyn slås jag av hur välpolerat och snärtigt gränssnittet är. Musiken som pumpar i bakgrunden skulle likväl kunna brölas ut från högtalarna på ett dansmaraton eller från ett kabinett i en koreansk spelhall. Jag gungar redan lite med huvudet och hoppar glatt in i det första spelläget: Stage.

I detta läge spelar jag tre låtar efter varandra och efter varje avslutat musikstycke väljer jag en ny utmaning. Efter att ha spelat igenom samtliga låtar, slås jag av vilken fantastisk bredd som levereras när det kommer till musikutbudet. K-Pop blandas med pianoplinkande trance – docksöt, knepig jazz krockar med brutal metal och genom hela upplevelsen lyser ett högt produktionsvärde igenom. Sanningen att säga hittar jag bara en eller två låtar som jag inte uppskattar rent musikaliskt av de 50 som erbjuds.

För att klara de olika nivåerna i spelet behöver jag matcha toner som kommer farande från spelytans mitt. De strävar mot olika delar av skärmens kanter och jag måste försöka trycka på rätt knapp i takt med musiken. Så långt är det ganska lätt, men efter några låtar behöver jag också använda styrspakarna för att ”scratcha” vid rätt tillfällen och senare även hålla in styrspakarna åt något håll för att matcha tonläget i musiken.

Än så länge klarar jag det – bara det inte kommer styrspakskombinationer nu!

Jag känner mig rejält utmanad av spelet ungefär halvvägs genom låtarna, men jag gillar det verkligen och mycket av min entusiasm beror på variationen i musiken. Det känns på något sätt som att jag inte får tillfälle att luta mig tillbaka i säkerheten av att känna igen musikstilens olika trick och knep, jag måste hela tiden vara på spänn.

De allra sista musikstyckena är så fulla av noter och alternerande mellan knappar och styrspakar att jag helt enkelt inte klarar av dem. Aldrig tidigare har jag känt mig besegrad av ett spel på den normala svårighetsgraden och även om det bär mig emot, måste jag sänka utmaningen ett snäpp. Det krävdes tydligen ett koreanskt rytmspel för att få mig dit…

Hittills har jag spelat på det enkla läget, kallat 4 Trax vilket innebär att jag endast behöver använda upp och ned på styrkorset, triangel och kryss bland knapparna och så styrspakarna såklart. I läget 6 Trax, omsätter spelet ytterligare en knapp och en riktning på styrkorset och i de enkla låtarna är det riktigt kul även om jag har svårigheter att klara perfekt på låtarna. För den vansinnigt begåvade spelaren finns även 6 Trax FX där även L och R knapparna används – detta är ett läge som jag inte har vågat prova ännu.

Här ser man tydligt hur långa fingrar man behöver ha för att vara mästare i spelet

Efter att ha kört igenom scenläget växlar jag till World Tour, och det är här spelet öppnar upp sig rejält när det kommer till fantasi och utmaningar. Här spelas tre musikstycken upp och jag får ett uppdrag som jag måste klara. Uppdraget kan vara allt från att få en obruten serie knapptryckningar över 100 toner till att klara en låt med mindre än 10 missar. Efter att ha nött låtar i första läget känns World Tour som ett fräscht sätt att involvera mig mer som spelare.

Överlag känns Superbeat: Xonic som ett riktigt bra musikspel. Väldigt många musikstilar är inkluderade, vilket innebär att det finns något för alla – speciellt för allätaren. Det jag reagerar på är att det inte känns intuitivt att växla mellan så många kontrollfunktioner, men kanske är det något jag måste nöta in i sinnet. Efter dryga femton timmar har jag dock fortfarande svårt för en del av växlingarna.

Uppskattar du rytmspel? Skrattar du åt den extrema svårighetsgraden i Hatsune Miku: Project Diva F 2nd (9/10) och vill du bredda din musiksmak? Då är det här verkligen något för dig! Personligen behöver jag ta en paus, då låtarna på slutet är så intensiva att jag känner att min stressnivå ökar till den grad då det känns i hjärtat.