Recension: Sumatra: Fate of Yandi [PS5,PS4]

När jag såg en trailer för Sumatra: Fate of Yandi associerade jag direkt den grafiska stilen med Sierra On-Lines äventyrsspel som Space Quest och Police Quest, men när jag väl började spela det så påminner det mer om LucasArts spel från peka-och-klicka spelens guldålder sett till gränssnittet.

Du axlar rollen som Yandi, en indonesisk man som jobbar som skogshuggare. Hans chef känns mer som en slavdrivare än en coach och tvingar iväg Yandi till en riskzon och efter ett jordskred är han vilse i djungeln.

Berättelsen är intressant och avhandlar viktiga ämnen, men känns samtidigt både stressad och banal. På det personliga planet rannsakar Yandi sig själv och funderar på balansen mellan arbetsliv och privatliv och om det verkligen är värt att offra tiden med sin familj för ett jobb som inte känns särskilt givande. Sett ur ett större perspektiv diskuteras också komplikationer med skövling av regnskog, men detta viktiga ämne hamnar tyvärr lite i skymundan jämfört med andra aspekter.

Kontrollerna är enkla och gör sitt jobb bra förutom när utgången är i övre kanten av skärmen och ryggsäcken poppar upp ofrivilligt. I grund och botten styr du en markör och kan förflytta dig, undersöka och interagera med saker på skärmen. Har du spelat något från genren tidigare vet du helt enkelt vad du får.

Rent estetiskt känns Sumatra som ett spel från tidigt 1990-tal, med stela animeringar och scrollande områden. Grafiken har sin charm, men ibland blir det svårt att se detaljer och jag får ta till det klassiska greppet att söka av skärmen med markören för att hitta intressepunkter. Vid några tillfällen zoomar scener in och skildrar närbilder på exempelvis Yandis ansikte eller några björnar och då känner jag att det kanske hade varit bättre att behålla den vanliga vyn istället.

Pusslen är kluriga, men aldrig omöjliga eller ologiska. Bitvis faller jag tillbaka på det klassiska tillvägagångssättet att prova kombinera saker i ryggsäcken med varandra eller vid intressepunkter men när jag väl inser lösningen slår jag mig för pannan och svär lite över att jag inte tänkte på det tidigare.

Slutet av spelet känns lite framstressat jämfört med det lite för långa mittenpartiet, och jag hade gärna sett ett jämnare tempo genom hela spelet och en sista akt som hade förmedlat mer känslor. Det fanns händelser som aldrig gavs tid att utvecklas för att få tillräcklig genomslagskraft, utan pusslen radades upp istället.

På det hela taget är det ett helt okej spel som inte sticker ut särskilt mycket från genren. Miljöerna var den största behållningen för mig, då jag inte kan erinra mig att jag spelat något spel som utspelas i Indonesiens djungel tidigare.