Recension: Suicide Squad: Kill the Justice League [PS5]

Spelskaparna Rocksteady fick sitt stora genombrott när de släppte Batman: Arkham Asylum 2009. Tillsammans med flera uppföljare var historien om Batman och ett Gotham i anarki bland de bästa skildringarna av superhjältegenren. Nio år efter det senaste spelet är Rocksteady tillbaks med deras nya kreation Suicide Squad: Kill the Justice League, ett onlinebaserat spel upp till fyra spelare samtidigt.

Den intergalaktiska tyrannen Brainiac inleder sin invasion på jorden genom att skapa kaos i Metropolis med sin armé. Dessutom har han hjärntvättat flera av jordens beskyddare inom Justice League, bland annat Stålmannen och Batman. Eftersom de ikoniska superhjältarna blivit ett allvarligt hot, har insatsstyrkan ARGUS med befälhavaren Amanda Waller i spetsen tilldelats uppgiften att oskadliggöra Justice League. Waller rekryterar fyra av Arkham-anstaltens fångar till den synes omöjliga uppgiften: Harley Quinn, King Shark, Deadshot och Captain Boomerang.

De fyra spelbara karaktärerna använder sig av olika tekniker i strid och navigering. Deadshot flyger korta sträckor, King Shark kan hoppa långt, Harley svingar omkring med lina och en stulen Batman-drönare medan Boomers bumeranger teleporterar och ger honom superfart. Att kontrollera dem är mestadels smidigt, men jag tycker att Harleys svingande blir lite besvärligt främst i strid.

Metropolis stora områden med skyskrapor, broar och kvarter är fyllda av Braniacs tungt beväpnade hejdukar. Det är lätt för mig att inleda en strid mot skurkarna, men min stressnivå blir skyhög när jag blir omringad av skjutgalna rymdsoldater. Jag kan hejda en pågående attack med ett kontrande skott, men ibland fungerar inte den knappkombinationen, vilket resulterar i svordomar under stridens hetta. Värst blir det när krypskyttar kommer in i bilden, med tanke på att de hinner skjuta ifrån långa distanser när jag minst anar det.

Att hålla sig sysselsatt i Metropolis är inga problem, eftersom staden erbjuder gott om uppdrag. Riddler återvänder från Arkham-spelen med nya luriga delmål. Han har gömt gåtor, troféer och utmaningar överallt i den enorma staden, och trevliga belöningar väntar i slutänden efter att ha klarat en av Riddlers gåtor eller andra sidoaktiviteter. Allt från vapenuppgraderingar till nya mojänger för en lättare tillvaro i den kaotiska storstaden, vilket både är trevligt och välbehövligt. Däremot blir jag lätt uttråkad av de upprepande momenten i stort sett varje uppdrag. Oftast ska jag oskadliggöra fiender, förstöra utomjordiska generatorer eller eskortera medborgare i bussar. Det monotona upplägget i uppdragen är en negativ kontrast till berättelsen, vilket är synd för jag tycker att Rocksteady bemästrade just dessa punkter i Arkham-spelen.

Berättelsen och karaktärsgalleriet är de bästa bitarna med spelet. De välgjorda filmsekvenserna är fyllda av utmärkt röstskådespeleri, mörk humor och minnesvärda moment som får mig att vilja fortsätta vidare. De fyra osannolika hjältarnas personkemi gör dem oemotståndliga, och i synnerhet Captain Boomerangs komiska tajming får mig att skratta varje gång denna australiska buse pratar.

Under äventyrets gång rekryterar jag allierade med värdefulla tillgångar för att göra livet surt för Brainiacs armé. Pingvinen kan tillverka nya vapen och modifiera mina ägda puffror. Poison Ivys kunskap inom NO-ämnen kommer till pass eftersom hennes modifieringar i mina vapen ger starka biverkningar som förfrysning eller brännskador. Jag kan dessutom uppgradera respektive persons bonusområde om jag hjälper dem med personliga uppdrag.

Suicide Squad: Kill the Justice League lyckas visserligen hålla mig sysselsatt stort sett hela tiden och upplägget med att kämpa mot onda varianter av de mest ikoniska hjältarna är uppfriskande. Det hela faller dock till slut på en rörig omgivning och ett enformigt stridssystem. Om Rocksteady hade lagt mer tonvikt i spelmekaniken och gett en god balans åt den välgjorda berättelsen, skulle denna uppföljare till Arkham-spelen absolut kunna mäta sig med spelskaparnas tidigare verk.