Recension: Street Fighter 6 [PS4, PS5]

Street Fighter är en spelserie som knappast behöver en introduktion. Sedan debuten under det sena 80-talet har miljontals människor delat ut stryk på dess digitala gator, och spelens inflytande har bidragit till genrens utveckling på både ett och annat sätt. Street Fighter 6, det senaste spelet i serien, är speciellt på flera vis. Dels har det varit väldigt efterlängtat då det är sju år sedan dess föregångare i huvudserien, Street Fighter 5, släpptes, dels för att det är det första spelet i serien som är skapat för den nuvarande konsolgenerationen.

Eftersom serien har hängt med så pass länge finns det mycket som känns bekant för trogna följare. Dels har vi ett utbud innehållandes ett helt gäng legendariska karaktärer som har hängt med sedan många år tillbaka, men även många av de klassiska inslag som berör spelets upplägg. Detta innebär dock inte att det inte finns plats för förändringar och nyheter, vilket jag ser som en positiv grej för att både få erfarna spelare att känna sig hemma och ge utrymme för finslipningar i en annars ganska oföränderlig genre.

I spelet finns tre huvudsakliga ben med olika lägen under sig. I det första får du möjligheten att utforska Street Fighters universum genom din avatar som du skapar i början av spelet. Denna del är ganska omfattande, men utöver det finns det även ett läge som är fokuserat på onlinelägen samt ett för den som mest vill spela klassiska arkadlägen, lokala flerspelarlägen och dylikt. Det hela går att koka ner till ett varierat och inbjudande utbud av aktiviteter som jag kan sysselsätta mig med.

Innan jag ger mig in på de olika spellägena tänkte jag gå igenom upplägget för slagsmålen. I Street Fighter 6 har Capcom nämligen fokuserat mycket på flexibilitet och variation. Det finns flera olika inställningar för kontroller baserat på om du föredrar en mer klassisk layout eller en lite enklare modern sådan. Slagskämparna kan utföra en stor mängd olika handlingar, såväl offensiva attackkombinationer som defensiva manövrar och motattacker. Mycket kretsar kring specialmätare som när de är fulla kan användas för att utföra avancerade och tunga attacker som kan sätta motståndaren ur spel.

Av ren nyfikenhet tar jag mig an karriärläget först av allt. I detta finns det en handling som kretsar kring min avatar och hans vänner, och som grädde på moset gästspelar de karaktärer som har varit en del av spelserien genom åren som olika mästare man kan träna hos. Det mesta med läget känns riktigt underhållande och jag fnissar åt tanken att man kan springa runt bland helt vanliga människor och utmana dem i slagsmål. Nivåerna man besöker känns hyfsat intressanta, och det är kul att springa på karaktärer man känner igen. Träffar jag någon som är en mästare kan jag skriva upp mig som elev och smidigt lära känna dem med nya förmågor och attacker liggandes i potten om jag gör bra ifrån mig.

Tyvärr lider karriärläget av några små skavanker som sabbar stämningen. Den största av dessa är de ologiska och långsökta uppdragen som i de flesta fall misslyckas totalt med att få mig på kroken. Vid ett tillfälle blir jag exempelvis hotad av en gangster som söker en stulen väska. Istället för att besegra denne i strid skickas jag till en förfalskare som kan fixa en kopia av väskan förutsatt att jag besegrar några mc-knuttar för att få läder och kan resa till Italien, för att besegra en annan karaktär och få ett väskspänne av denne. ”Jag kan stå för flygbiljetten” kvittrar förfalskaren glatt medan jag himlar med ögonen. Ett annat mindre problem har med det visuella att göra. Stadens varierat designade medborgare sticker nämligen ut rejält jämfört sina mer detaljerade mästare och det är inte på ett charmigt sätt. Många av dem ser läskigt plastiga ut och deras orealistiska personligheter skaver på min inlevelse.

Besöker man spelets övriga spellägen får man desto mer att imponeras över. Det är nämligen i striderna mellan spelets huvudsakliga karaktärer som majoriteten av energin har fokuserats, något som märks på den stilrena karaktärsdesignen, de tilltalande nivåerna och det stabila stridsupplägget. Arkadläge och enskilda matcher mot AI underhåller, men det är framförallt det charmiga onlineläget som imponerar genom att vagga in en i en trygg miljö. Hundratals spelare samlas nämligen i en loungeliknande lokal, komplett med skön jazzmusik, dansgolv, storbildsskärmar, butiker och arkadmaskiner (där slagsmål initieras). Stämningen är bekväm och det går smidigt att komma åt de olika lägena när lusten infinner sig.

I slutändan tar Capcom med hjälp av Street Fighter 6 ett fortsatt brett grepp om genren och tar i hårt för att få med så mycket som möjligt i farten. Det är ett imponerande grepp som trots att det får sömmarna att tänjas lite väl mycket på sina ställen slutar i en underhållande upplevelse.