Recension: Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin [PS5]

Runt E3 2021 började det gå rykten om ett mer actionfokuserat, Dark Souls-inspirerat Final Fantasy-sidospår. Diskussionsforum var kluvna, delar av publiken extremt intresserad, andra markant mer skeptiska. Men under Square Enix presskonferens visades det upp ett nytt Final Fantasy-spel, Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin. Emottagandet var kanske aningen svalt, eftersom filmsnutten som visades upp mest verkade bestå av en väldigt gruff herre som var glad i att utropa “chaos” ungefär var femte sekund. Det visade sig sen att Team Ninja skulle ligga bakom spelet, och att ett demo skulle släppas omedelbart efter presskonferensen.

Nu gick det kanske inte så jättebra. På grund av lite slarv vägrade demot starta, och det tog ett par dagar innan det lyckades redas ut. Ryktena som florerat verkade dock stämma rätt bra, eftersom demot gav intrycket av att bygga vidare ovanpå spelmotorn som Team Ninja tidigare använt till Nioh-spelen. Men nog om demon, presskonferenser och hur fans tog emot dessa. Spelet har ju kommit nu – och nu är det dags att gräva ner sig i det kaos som är Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin.

Jack, Jed och Ash är tre rätt udda karaktärer som drivs av en vilja att besegra Chaos, en närmast mytisk kraft som härjar i det annars fredliga konungadömet Cornelia. Efter att ha visat sig värdiga uppdraget, låter kungen trion ge sig av till Chaos tempel. Detta trots att de bara är tre, samtidigt som en uråldrig profetia talar om fyra utvalda krigare. 

Ett litet tag senare växer gänget till fyra, och gör sitt bästa för att uppfylla profetian och rensa landet från kaos. I klassisk Final Fantasy-maner kräver det att respektive karaktärs kristall renas, att de fyra elementens fiender spöas upp och allt det där.

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin utspelar sig, som titeln kanske skvallrar om, före det första Final Fantasy-spelet och knyter an till dess värld på ett par rätt besynnerliga sätt. Kungen vi träffar i början av spelet är samma kung som i första spelet, men var och hur kommer Jack, Ash och Jed in i det hela?  Och varför springer Jack omkring med en mobiltelefon och lyssnar på Limp Bizkit? Och framförallt – varför verkar alla tre lida av minnesförlust?

Utan att gå in djupare på handlingen är Stranger of Paradise ett väldigt udda spel. Att kombinera Niohs actionfokus med Final Fantasy-miljöer och handling kan låta udda, men det fungerar faktiskt över förväntan väl. Jacks attityd är till en början rätt tröttsam, och påminner rätt mycket om jobbiga, för insnöade nu-metal fans från sent 90-tal. Han är dock mycket mer än bara en attityd-bomb och ju längre in i handlingen jag kommer, desto mer förstår jag hur han tänker och funkar.

Där Stranger of Paradise verkligen skiner är dock i det ytterst välutvecklade jobbsystemet. Det är möjligt att alternera mellan två olika jobb hela tiden, och att byta mellan dessa två går att göra mitt i strider och även mitt i kombinationer, något som gör striderna extremt dynamiska och taktiska. Mina två kompanjoner kan jag inte direkt styra över, men jag kan uppmana dem att bli mer aggressiva eller dra sig tillbaka och lugna ner tempot lite. Totalt finns det en bit mer än 20 olika jobb där vissa dock behöver låsas upp genom att nå maxnivå för andra jobb. I klassiskt Final Fantasy-maner får jag låsa upp nya förmågor för jobben efter att jag når nya nivåer, allt för att få nya färdigheter eller passiva fördelar. 

På resan att rensa ut kaos från Cornelia får jag röra mig mellan ett antal olika platser, alla lite löst inspirerade av klassiska miljöer från andra Final Fantasy-spel. Från en piratgrotta inspirerad av Sastasha Seagrot i Final Fantasy XIV till vackra skogsmiljöer som tagna från Final Fantasy XIII. Det känns aningen udda att besöka miljöer från andra spel, men som ren fanservice är det kul att se nytolkningar av klassiska miljöer. Och förvånansvärt nog verkar det finnas en storymässig förklaring till varför dessa miljöer behöver besökas.

Det är så mycket i Stranger of Paradise som verkligen inte borde fungera i praktiken, men redan från början faller jag handlöst för den ändlösa idiotin som genomsyrar dialoger, Jacks attityd och hur udda handlingen till en början berättas. Det känns delvis som ett Kingdom Hearts-spel i sin märklighet, fast det verkar medvetet om hur nonsensiskt mycket är till en början. 

Att Jack verkar har lika mycket tålamod som jag har när jag är trötthungrig och kan få för sig att avbryta en lång monolog med ett korthugget ‘Bullshit’, stoppa hörlurar i öronen, dra igång hög metal och bara gå iväg är kanske det mest udda men samtidigt mest briljanta ögonblicket jag sett på länge. 

Trots lite tekniska brister, bitvis förvirrande nivådesign och en rätt grötig grafisk stil så är Stranger of Paradise riktigt kul att spela. Stridssystemet och den extremt förvirrande handlingen räddar vad som hade kunnat vara en rejäl tågkrasch.