Recension: Still Wakes the Deep [PS5]

Det är inte mycket som går rätt för Cameron McLeary för tillfället. Äktenskapet går knackigt, alkoholen blir en allt större faktor i vardagen, vilket förstås förvärrar problemen ytterligare. Efter att ha varit involverad i ett slagsmål väntar dessutom rättsliga påföljder, och den enda lösning Cameron ser är att fly med sin bästa kompis för att ta jobb på en oljerigg i Nordsjön tills allt lugnar ner sig. Camerons fru är dock inte riktigt lika nöjd med denna händelseutveckling, då hon nu sitter ensam med två barn och ett kraftigt sinande tålamod med Camerons beteende.

Eländet stannar dock inte där. Med en potentiell skilsmässa hängande över sig får dessutom Cameron sparken från jobbet på oljeriggen, men när han ska bege sig hem bryter kaoset lös på riktigt. Oljeborren stöter på något som inte borde ha borrats, vilket leder till explosioner och kraftiga skador på riggen. Och som en bonus på det hela börjar diverse övernaturliga fenomen uppstå, som om inte uppförsbacken var tillräcklig innan.

Detta är förutsättningarna i Still Wakes the Deep, det nya skräckspelet från brittiska The Chinese Room som du säkert är bekant med från spel som Dear Esther eller Everybody’s Gone to the Rapture. I likhet med dessa spel får du navigera en väldigt detaljerad spelvärld i jakt på ledtrådar om vad som försiggår, men tempot i Still Wakes the Deep är betydligt högre tack vare de nära förestående farorna. Det är inte på något vis ett actionspel, men det finns sällan anledning att stanna upp och rota i alla skrymslen när oljeriggen är på väg att sjunka samtidigt som mystiska varelser försöker fånga dig med tentakler.

När det gäller spelmekaniker finns det vissa likheter med några av Frictional Games mästerverk, som exempelvis Amnesia: The Dark Descent eller SOMA, så förvänta dig en del kurragömmalek med fiender som mer än gärna vill sluka dig. Dock är det en ganska förlåtande version av detta upplägg, då jag sällan kände att jag körde fast eller hamnade i svårlösta situationer. Lägg även till en handfull jaktsekvenser där du behöver springa genom korridorer med ilskna tentakelmonster hack i häl, så har du en hum om vad som väntar dig på denna skotska oljerigg. Det finns enklare pussel att lösa också, men det handlar mest om att följa anvisningar i instruktionsmanualer i spelvärlden för att aktivera maskiner.

Den huvudsakliga tonvikten ligger dock på själva berättelsen och den är överlag ganska intressant, om än lite ytlig. Med jämna mellanrum fylls det på med bakgrundsinformation om vad som hände innan Cameron flydde till oljeriggen, men det bjuds inte på några enorma överraskningar där. Kollegorna på jobbet får inte heller tillräckligt utrymme för karaktärsutveckling innan saker börjar bli för kaotiska för att kompensera detta. Däremot är i princip samtliga röstskådespelare utmärkta, och det bjuds på en lång rad härligt breda skotska dialekter. Faktum är att spelet dessutom går att spela med gaeliskt tal, vilket är en snygg detalj som jag inte har sett förr.

Även om spelmekaniken är bekant från många andra skräckspel lyckas utvecklarna undvika många av de fallgropar som många planterar ansiktet i gång på gång. Många är exempelvis glada för att involvera extra spelmekaniker i jaktsekvenser, som att hitta föremål eller lösa pussel, och jag har nog aldrig varit med om att någon lyckas med denna kombination. Still Wakes the Deep fokuserar istället på en sak i taget och enkelheten förhöjer upplevelsen, eftersom jag sällan behöver spela om samma sekvens tio gånger för att jag inte lyckas hitta en nyckel eller dylikt. Skulle du dessutom ha svårt för denna typ av skräck finns det är berättelseläge där du inte längre är utsatt för samma omedelbara fara, även om du inte är helt och hållet odödlig.

Denna återhållsamhet som finns i spelet är både på gott och ont. Berättelsen är lite för tunn för att vara spelets huvudfokus, men det som finns där är verkligen intressant. Stämningen är det definitivt inget fel på dock, och det var svårt att släppa spelet när jag väl kom igång med kampen att fly från Camerons mardrömssituation på oljeriggen. Det finns många saker som spelet gör bra, men när jag ser sluttexterna känner jag att något ändå fattas för att jag ska känna en emotionell koppling till allt. Kanske är det ett fall av att resan är viktigare än målet, för resan är faktiskt riktigt bra emellanåt. Men jag skulle ändå vilja se en mer solid karaktärsutveckling på alla fronter.