Recension: Steelrising [PS5]

Paris 1789. Ett utbrett missnöje bland det franska folket har exploderat i en kavalkad av kaos, våld och förvirring. Överklassens pampiga livsstil har blivit ett rött skynke för arbetarklassen och en revolution initieras med stora konsekvenser som följd.

Du kanske känner igen den här beskrivningen av den franska revolutionen från historielektionerna i grundskolan, men nämndes det någonting om att den franske kungen satte in sin robotarmé för att kväsa upproret? Trodde inte det. I Steelrising får jag uppleva en alternativ återberättelse av denna historiska händelse kryddad med steampunkiga inslag.

En uppmärksammad aktör, eller kanske framförallt symbolisk person för den franska revolutionen, var drottning Marie Antoinette. Det är i rollen som hennes privata dansrobot Aegis jag tar mina första steg i detta alternativa universum, och det dröjer inte länge innan jag krossar andra robotar å drottningens vägnar. Hennes son är nämligen försvunnen och hon misstänker att hennes make, den maktgalne kungen, är förövaren. För att hitta dem beger jag mig alltså ut på Paris stökiga gator.

Aegis är som nämnt drottningens personliga robot, och därmed ingen billig liten budgetmaskin utan en högteknologisk allt-i-allo. I början av spelet får jag således välja mellan ett antal olika klasser, alla med sina för- och nackdelar samt startutrustning. Jag valde en lite tyngre klass med tillgång till häftigt designade skriftrullar i metall. Rullarna förvandlas snabbt till en slägga (för att banka in budskapet så att säga) men kan även ta formen av en effektiv sköld när det behövs. Redan här fastnar jag för den blygsamma men stilrena designen som spelet bjuder på, och jag gillar verkligen hur utvecklarna har lyckats kombinera det futuristiska robottemat med upplysningstidens Frankrike.

Snart stöter jag på mina första fiender och även den första bossen. Stridssystemet liknar det i andra soulslike-spel och fokuserar kring tajta manövrar, snabba reflexer och känsla för när det går att klämma in en attack eller undvika att själv få en smäll. Det är ett tillfredsställande upplägg som gör att även enklare fiender är spännande att möta oavsett hur många gånger jag har besegrat dem tidigare, framförallt när de mixas upp i andra konstellationer av fiender. Ibland kan jag uppleva att vissa motståndare kanske hade kunnat alternera sina rörelse- och attackmönster lite, men bortsett från det bjuder striderna på en involverande upplevelse.

Utöver den startutrustning och de förmågor jag startar med hittar eller låser jag upp fler och fler av dessa under spelets gång. Vapen har olika rörelsemönster och har i vissa fall även kemiska attribut (alkemi var populärt under upplysningstiden) som ger dem allt från eld- , is- och elskada som kan vara effektivt mot olika motståndare. Jag gillar verkligen hur man har gett de olika elementen ett djup som sträcker sig bortom att bara göra skada. Exempelvis gör eld kontinuerlig inverkan på min hälsa, men om jag hinner koppla loss mig från fienden och kan rulla några gånger i snabb följd så släcks den.

Efter att ha spelat några timmar känner jag att det börjar bli klurigt att hålla koll på alla karaktärer vars namn ploppar upp stup i kvarten allt eftersom jag utforskar spelets huvudspår. Karaktärerna som nämns har inga enkla, generiska namn som spelkaraktärer så ofta har utan, för- och efternamn kompletterat med en och annan titel hit och dit. Tanken slår mig att det kanske finns en poäng i det, och med lite detektivarbete på internet visar det sig att så gott som varenda karaktär är baserad på en riktig förlaga som var aktiv under den franska revolutionen. Det är ett intressant designval som trots att det är på gränsen till att vara lite väl informationstungt ändå är lite modigt i mina ögon. Tyvärr spiller karaktärsgalleriets tyngd över på uppdragen lite, och det känns aningen repetitivt efter ett tag när mycket handlar just om att leta upp och rädda dessa karaktärer.

En av sakerna jag uppskattar mest med Steelrising är det annorlunda och lite unika sätt man har valt att ta sig an de olika teman som finns i spelet. Det är en intressant blandning av fiktion och historia och jag upplever att man har tagit stor hänsyn för att inget av dessa två ska ta för mycket plats från varandra. Slutresultatet blir ett spännande äventyr som trots en del återupprepning lyckas underhålla genom intensiva strider, snygga miljöer och en annorlunda berättelse.