Recension: Star Wars Jedi: Fallen Order [PS4]

Det var väldigt länge sedan jag spelade ett Star Wars-spel som jag levde mig in i och tyckte bra om. Förmodligen var det The Force Unleashed för snart tio år sedan, eller kanske till och med Dark Forces som snart har tjugo år på nacken. När Respawn Entertainment tar sig an Star Wars-sagan blir jag dock hoppfull då jag anser att spelen i galaxen långt, långt borta behöver något nytt och fräscht.

Huvudberättelsen utspelar sig mellan Clone Wars och A New Hope och kretsar kring vår protagonist Cals sökande efter Jedi Holocron; ett hemligt arkiv med information om alla överlevande jediriddare.

I sökandet efter Holocron, får jag besöka flertalet bekanta platser runt om i galaxen, som till exempel Kashyyyk och Dathomir. Miljöerna känns stämningsfulla och rejält stora, och faktum är att jag på flertalet nivåer ofta känner mig vilsen och måste studera kartan ordentligt för att hitta rätt.

Spelstilen varierar beroende på svårighetsgrad som valts. Den allra enklaste är inte speciellt utmanande, men så fort jag snäpper upp svårighetsgraden några steg, möts jag av en härlig utmaning som jag nästan vill likna vid Dark Souls: Remastered (10/10). Likheterna med ett From Software-spel slutar dock inte där, utan även detaljer som att alla fiender återuppstår när jag vilar återfinns i Fallen Order. Detta tillsammans med ständigt utökande attackkombinationer som jag kan uppgradera Cal med, gör att jag upplever ett härligt djup i spelmekanikerna.

När jag väl har lärt mig att bemästra tajmingen för att kunna utföra klockrena motattacker och nedgöra fienden snabbt möter jag nya typer av motståndare. Halvvägs in i min genomspelning verkar dock studions inspiration tryta, och istället ökar motståndet genom fler samtidiga fiender, vilket jag tycker känns lite billigt och tråkigt.

Fallen Order lånar inte bara inspiration från SoulsBorne-spelen, utan även från Uncharted- och Titanfall-serierna när det kommer till att ta sig fram i miljöerna. Cal kan så småningom springa på väggar, göra dubbelhopp och svinga sig i rep. Nivåerna blir på så sätt kluriga pussel i sig, men mot slutet av spelet känns konceptet aningen tröttsamt. Speciellt då placeringen av objekt där jag kan nyttja specialförmågor känns skev på något sätt. De moment där jag ska använda Cals hopp- och springförmågor är de som oftast leder till dödsfall.

Smårobotar som är knepiga och klumpigt roliga har alltid varit sagans kännetecken, och självklart får vi träffa en helt ny dito i form av BD-1. Det är en tvåbent krumelur som är roande att se på, men även agerar nyttig hjälpreda genom att hela Cal och ge tips om jag är vilse. Självklart går det att uppgradera plåtkompisen för att låsa upp nya funktioner också.

Om jag ska sammanfatta Star Wars Jedi: The Fallen Order, blir det med en försiktig kärleksförklaring. Det var länge sedan jag var såhär investerad i ett Star Wars-spel och upplevde den här täta stämningen och mystiken. Samtidigt anser jag att speltiden drygas ut med lite för många onödiga moment för att vara ett spel i filmisk anda.