Recension: Star Wars Battlefront II [PS4]

Det är fyrtio år sedan Star Wars förändrade begreppet filmäventyr och än idag är detta kosmiska fenomen ett av tidernas allra största varumärken. Under luciaveckan dyker den åttonde filmen upp på biograferna, men innan kampen mellan den ljusa och mörka sidan av Kraften fortsätter, lanserar DICE nu uppföljaren till Star Wars: Battlefront (7/10) från 2015.

I Star Wars Battlefront II har spelutvecklarna hämtat ny inspiration och inkluderat destinationer, karaktärer och fordon från alla sju originalfilmerna. Ikoniska platser som snöplaneten Hoth och molnstaden på Bespin får sällskap av den regniga klonfabriken på Kamino och Jakkus kyrkogård med trasiga rymdskepp. Det är trevligt att de tre kronologiskt första episoderna får lite uppmärksamhet, och jag tycker att möjligheten att ge mig in i striden mot Darth Maul är en häftig upplevelse.

Ensamspelarkampanjen är ett välkommet tillskott eftersom föregångaren saknade just ett spelläge med en berättelse. Här styr jag Iden Versio; ledaren för Imperiets specialstyrka Inferno. Jag får följa med henne efter att den andra Dödsstjärnan förstörs i Jedins Återkomst. Hon har en stark personlighet och ju längre in i äventyret jag kommer, desto mer uppskattar jag hennes utveckling. Idens lilla flygande bläckfiskliknande droid är inte bara söt, utan även ett användbart verktyg för att låsa upp vissa dörrar eller att slå ned fiender med.

Berättelsen är välskriven och den sanna Star Wars-andan lyser igenom i de välproducerade filmsekvenserna. Uppdragen är olika långa men oftast brukar mina mål vara att ta mig till en destination eller förinta ett antal fiender för att kunna ta mig vidare. Jag kan också uppgradera Idens egenskaper men jag kan dessvärre inte kombinera förmågorna hur som helst. Vissa tillgångar kan ofrivilligt ersätta en annan; jag kan till exempel inte ha temporär sköld och scannern aktiverade på olika fält samtidigt.

Det var här Yoda slogs mot Darth Maul i filmen – eller vänta nu?

Likt förra spelet ligger fokuset på det enorma flerspelarläget där några välbekanta grenar finns att välja mellan i dessa galaktiska strider. Upplägget för läget Assault har ändrats, men ändå handlar det ofta om att det ena laget ska förstöra en enorm farkost innan det når dess territorium.

Däremot tycker jag att de många momenten gör matcherna på marken aningen för långa, och det känns som att striderna har tappat tyngd och dynamik från föregångaren. Flygfarkosterna har dock fått en rejäl förbättring där DICE har prickat rätt med styrningen. Trots att min X-Wing blir sönderskjuten av Slave 1 så känner jag mig säkrare i luften än på marken.

De långa laddningstiderna är dock enerverande och att behöva vänta i över en minut för att börja spela är helt oacceptabelt. Jag får vänta nästan lika länge för att komma tillbaka till huvudmenyn.

Under striderna kan jag erhålla poäng och om de är tillräckligt höga, får jag möjligheten att göra entré med en av de ikoniska hjältarna eller skurkarna på stridsfältet. Dock är inte alla tillgängliga från start och jag måste samla ihop många krediter för att låsa upp till exempel Darth Vader, vilket givetvis är tråkigt tidskrävande. Jag kan förstå att vissa karaktärer behöver låsas upp, men då vill jag hellre göra något annat än att nöta matcher i flera timmar, bara för att skaffa krediter.

De nya gästspelen gjorda av Darth Maul, Yoda, Kylo Ren och Rey är synnerligen välkomna, fast likt föregångaren kan de endast ses i tredje person och i en hektisk batalj mellan fyrtio personer känns det märkligt att jag inte kan välja förstapersonsperspektiv för alla legendariska figurer.

Filmsekvenserna är värdiga en skål popcorn.

Star Wars Battlefront II är ett utsökt vackert spel med enorm detaljrikedom. Galaxen har aldrig varit vackrare och det är en fröjd för mina ögon att beskåda en Star Destroyer på nära håll. Men där det estetiska går framåt har konceptet för flera spelare tagit två steg tillbaka. DICE har försökt ändra spelupplägget med hjälp av gåvolådor och förändringar i matcherna, men skattkistorna är minst lika onödiga som bataljernas stressframkallande slarvighet. Jag vill hellre behålla den enklare och mer konkreta strukturen från föregångaren i kamperna på Hoth, Kashyyk eller Naboo.

Fördelarna väger lyckligtvis mer än nackdelarna i denna ojämna uppföljare, och jag tycker på något sätt att kampanjen kunde gjort sig bättre genom att vara ett eget spel istället för att vara ett komplement till spelet.