Recension: Spyro Reignited Trilogy [PS4]

För 20 år sedan var genren 3D-plattformsspel i sin linda. Super Mario 64 introducerade den tredje dimensionen ungefär två år tidigare än alla andra. Insomniac Games debuterade med skjutaren Disruptor innan deras stora genombrott kom med Spyro the Dragon. Spyro Reignited Trilogy är en kärleksfullt nyskapad paketering bestående av de tre första spelen som just Insomniac ligger bakom och inkluderar ovan nämnda Spyro the Dragon, Spyro 2: Ripto’s Rage! och Spyro: Year of the Dragon. Toys for Bob, som har haft framgångar med Spyro tidigare i Skylanders-serien, ligger bakom återutgivningen och de gav även ut Crash Bandicoot N.Sane Trilogy (9/10) häromåret.

Grundmekaniken är gemensam för alla tre spelen där du kan spruta eld, stångas, hoppa och glidflyga. Spelen anammar den numera klassiska devisen att ha centrala nivåer som leder till banorna. De senare spelen introducerar lite nya mekaniker som att kunna simma och klättra, eller flyga fritt under en kort tid. Hur väl står sig då dessa klassiker mot tidens tand?

Spyro poserar med sin trogne trollslända Sparx

Den uppdaterade grafiken och ljudet håller toppklass och hade jag inte spelat originalen på 90-talet hade jag aldrig kunnat gissa att det handlar om äldre spel sett till det audiovisuella. Kontroller och kamera ger dock en fingervisning om spelens härkomst. Kameran blir lite släpig och framförallt när jag springer fort genom områden med större hinder blir det mer eller mindre en gissningslek hur jag kan navigera mellan hindren. Det går att byta till aktiv kamera, men det hjälper bara marginellt.

Kontrollerna för de vanliga banorna känns bra, men det är på specialbanorna där jag ska flyga eller när jag simmar under vatten som det blir problem. I båda dessa fall byts kontrollschemat ut till den uråldriga pansarvagnsstyrningen, men i tre dimensioner. På flygbanorna ska jag dessutom spruta eld på olika mål där träffboxarnas höjd är otroligt snäv. Väldigt ofta slår jag i plattformen som målen står på eftersom jag måste flyga mycket lågt för att kunna träffa.

Girigbuken Moneybags är tillbaka och vill ha dina surt förvärvade ädelstenar.

Bandesignen håller fortfarande toppklass och det är både roligt och utmanande att försöka hitta alla skrymslen och vrår där det gömmer sig ädelstenar. De gömda bytena får samlaren i mig att tända på alla cylindrar och det händer att jag tillbringar lika lång tid för att hitta den där sista gömman som för hela resten av banan. De två senare delarna bjuder på större variation och banorna är fullproppade med olika utmaningar för att få respektive samlarföremål. Ett välkommet tillägg är möjligheten att slå på en karta över banan för att få se en toppvy och ha en chans att upptäcka om du missat något område.

Del två och tre introducerade färdighetspoäng, en tidig variant av troféer, där du måste klara vissa speciella mål för att få en färdighetspoäng och ett extraliv. Dessa bonusmål har lagts till även i den första delen och tillför en dimension på banorna där du kanske måste besegra alla fiender på ett speciellt sätt, nå en svår plats eller bränna alla föremål av en viss typ på banan.

Ovanpå fabeltemat dyker det även upp referenser till exempelvis romarriket.

Jag har kul när jag spelar Spyro-spelen, men känner ändå bitvis att åldern tar ut sin rätt. Lite motsägelsefullt kanske, men det känns både banalt och rörigt på samma gång. Spelmekaniken blir lite enkel och repetitiv, medan det blir svårt att överblicka vart jag ska härnäst då det oftast finns massor av banor att välja på. Jag tror att detta kommer att tilltala föräldrar som letar efter en julklapp till ett barn i åldern 6-10 år, då det är färgglatt och snällt och påminner om en tecknad film. Självklart kommer det att tilltala nostalgiker också, medan plattform-fans kanske är ute efter något mer modernt.