Recension: Spirit of the North [PS5]

Berättelser förmedlade via spelformat har förmågan att gripa tag om publiken på ett alldeles speciellt sätt. Att kunna styra sin karaktär genom stora händelser och skeenden ökar upplevelsen på något sätt.

Spirit of the North är precis en sådan titel och det som är så speciellt med denna upplevelse är att jag styr en räv som till en början endast är ett vanligt djur, men som inom kort kommer i kontakt med väktaren av norrskenet; en annan räv som lever i anderiket.

Spelupplevelsen är väldigt öppen när det kommer till utforskning, och faktum är att jag vid flera tillfällen tappar bäringen för att jag inte har koll på vart jag egentligen ska. Men tack vare den vackra miljön som målas upp framför mig känns det ändå vackert och fritt på något sätt.

I början får jag bekanta mig med kontrollerna och världen i generella drag. Ju längre jag tar mig fram i berättelsen, desto fler färdigheter låser jag upp till min fyrfota kompis. När jag träffar på den andliga väktaren, sätter dock äventyret fart på riktigt. Något hemskt har hänt på de isländska vidderna; himlen har infekterats av en röd slöja och det känns som att ondskan lurar överallt. Utan att veta vad det består av, accepterar jag det outtalade uppdraget och börjar min färd mot rättvisa.

Ingenstans möter jag något liv förutom växtlighet, och jag har en känsla av att något oerhört hemskt måste ha inträffat. Ibland hittar jag en stav som jag kan plocka upp med tänderna och med denna träbit mellan käftarna kan jag sedan söka upp kroppen av en individ som har gått hädan. Lägger jag staven vid kroppen möter jag den enda interaktionen med människor som spelet erbjuder; ett andligt tack.

Spirit of the North är så fyllt av aska, mörker och outtalade livsöden att det emellanåt blir tungt att spela. Det blir ganska snart uppenbart att det som drabbat människorna runtomkring är ett stort utbrott från en av öns vulkaner. Men myten fortsätter att tala till mig och visar att det finns en ondska bakom händelsen och att den måste stoppas.

Rent grafiskt, bjuder titeln på en fröjd för ögat. De bistra, karga slätterna ser verklighetstrogna ut och även om jag inte riktigt blir PlayStation 5-imponerad av grafiken, gör den sitt jobb väl. Handlingen är väl uttalad, trots att ljudbilden endast består i naturens ljud och rävskall när jag trycker på cirkel.

På det stora hela är detta en riktigt bra upplevelse, men det finns saker som ger smolk i bägaren. Styrningen av min andliga räv känns väldigt ofta som lite klumpigt implementerad och jag blir faktiskt smått irriterad på hur halvdan känsla som jag har av att försöka navigera min hjälte rätt ibland.

En annan nackdel är handhållningen, alltså hur spelet visar mig vart jag ska härnäst. I miljöer där det är uppenbart vart jag ska upplever jag att spelet hela tiden petar på mig för att visa vart jag ska. Men när jag i slutet av spelet navigerar i nästan totalt mörker får jag inga ledtrådar alls.

Men för att vara en känslosam upplevelse som är skapad av en liten studio, bestående av tre personer, är Spirit of the North ett imponerande verk och ett trevligt juläventyr att uppleva ensam eller tillsammans med familjen.