Recension: Spellspire [PS4]

Finska 10tons har inte direkt överrumplat mig med fantastiska titlar av hög kvalitet, utan istället producerat halvt mediokra spel som till exempel Tennis in the Face (5/10) och Baseball Riot (4/10). Nu lämnar de dock Angry Birds-klonerna därhän och satsar istället på att försöka förädla andra typer av spel.

Spellspire hämtar en stor portion inspiration från bokstavsspel som Bookworm och Letter Quest, blandar med lite rollspelsingredienser och hoppas på det bästa. Faktum är att resultatet faktiskt är ganska roande!

Jag spelar en liten trollkarl med tjocka flaskbottnar till glasögon. Vårt gemensamma mål är enkelt; vi ska stava oss fram till ära genom att erövra alla våningar på ett 100 våningar högt torn. Till en början är allt väldigt enkelt där min lilla karaktär trippar framåt och möter fiender av olika slag. För att nedgöra dem behöver jag hitta på ord från en samling bokstäver.

Med mina besvärjelser ska ni snart sjunga som en gosskör!

Varje fiende har sina egna egenskaper där en del tar lång tid på sig att attackera medan andra är snabba och dödliga. Det gäller att vara snabb i att hitta ord och dessutom försöka lista ut den allra längsta kombinationen av bokstäver för de starkare motståndarna. Ju längre ord, desto större skada utdelas vid varje attack.

Ju längre upp i tornet vi kommer, desto tuffare monster träffar vi på. Med jämna mellanrum dyker dessutom bossar upp och de mosar trollkarlen enkelt med ett enda slag men som tur är, är deras attacker långsamma. Vid varje nedgjord boss och efter varje avklarad våning, belönas jag med mynt och skatter som jag kan omsätta i ny utrustning.

Det är nämligen inte bara längden på orden jag skapar som är viktigt, min utrustning spelar även den en stor roll. För mina intjänade slantar kan jag köpa bättre skydd, effektivare vapen, trollkarlshattar som adderar nya färdigheter i striderna och en del engångsföremål. Detta simpla rollspelselement bidrar mycket till att göra Spellspire intressant och underhållande.

Jag finner ganska stort nöje i att utrusta och uppgradera min karaktär så att han är så effektiv som möjligt i striderna och som den inbitne rollspelare jag är, njuter jag till fullo av att backa några nivåer, mosa motståndet och samla mer pengar.

Givetvis går det att åsamka stora mängder skada, med hjälp av långa ord

Efter ett ganska stort antal avklarade våningar, möter jag ett riktigt tufft motstånd i form av en långsam men slagkraftig boss. Jag kämpar och kämpar för att snabbt hitta på ord, men blir nedgjord innan jag ens är i närheten av att skada honom fatalt. I mina desperata försök att klå bossen blir jag mer och mer frustrerad och överväger att ge upp.

Till slut kommer jag på ett sätt att fuska lite grann och knäpper därför en bild på bokstäverna, pausar spelet och sätter sedan igång att skapa de mest diaboliska ord jag kan komma på. Under denna process, upptäcker jag att jag faktiskt trivs med att spela 10tons senaste verk. Det är något i utformandet av miljöerna och själva upplägget som tilltalar mig, även om det är uppenbart att spelet är skapat för pekskärmar.

Bortser jag från att det är en smula krångligt att snabbt klicka fram rätt bokstäver för att skapa mina långa ord, njuter jag. Ofta finner jag mig i situationen där jag ”bara ska köra en våning till”, och det betyder att ett spel är bra i min värld.

Det kanske inte kommer att bli så värst många fler maratonsessioner i Spellspire för min del, men jag kommer definitivt att fortsätta spela det lite då och då, en våning i taget.