Recension: South of the Circle [PS5, PS4]

Som människor kämpar vi oss alla igenom våra liv på olika vis. Ibland tar sig kämpandet en rent fysisk form, men det kan såklart även uttrycka sig i form av en mental påfrestning eller en kombination av de båda. Oavsett om det är små eller stora saker vi tampas med finns möjligheten att de förändrar våra liv på sätt som vi inte alltid kan förutse.

I det berättelsedrivna äventyret South of the Circle får vi följa karaktären Peters kamp i ett skoningslöst Antarktis, men även för att få livet att gå ihop i ett kalla krigets Storbritannien.

Peter har ett problem. I hans yrke som forskare och lärare på universitetet i Cambridge står tiden stilla. Hans forskning har i princip kört fast och hans studenter finner hans föreläsningar ointressanta. När han en dag under en tågresa träffar kollegan Clara uppstår tycke, och en historia tar form som i slutändan leder till en flygkrasch i Antarktis. Berättelsen hoppar huvudsakligen mellan dessa två tidsrymder, men handlingen gör även några avstickare till Peters barndom.

På många sätt är South of the Circle nästan mer av en interaktiv film än ett spel. Jag har som spelare inte jättemycket kontroll över konkreta händelser, men det är i dialogen och inlevelsen som spelets styrka ligger. När Peter behöver prata har jag nämligen möjligheten att välja vilken känslomässig inriktning han ska följa. Ett varierande antal pratbubblor dyker upp, inte med text utan med symboler. En grön cirkel är ett svar åt det positiva hållet. Kanske säger han något uppmuntrande eller trevligt. En lila prick är något mer negativt och självkritiskt medan en rektangel visar på saklighet, bestämdhet och rättframhet. Utöver det finns en röd prick för osäkerhet, en sol för skämtsamhet och flera andra mer specifika val.

Det är både spännande och luddigt att bara välja vilken känslomässig riktning Peter ska ta. Ibland får svaren inte riktigt den riktning som jag hoppas att de ska få, men samtidigt tänker jag lite filosofiskt att det ju faktiskt stundvis är så i det verkliga livet med. Kommunikation har många lager och genom att göra det lite oklart i spelet får man nästan en sorts realism som både kan bjuda på positiva, negativa eller relativt neutrala resultat. Jag skulle däremot vilja se en tydligare introduktion och förklaring till detta upplägg i spelets början. Det är nämligen inte helt klart för mig under spelets gång vad som händer om jag inte väljer ett alternativ eller vilka eventuella långsiktiga konsekvenser mina val får.

Det jag uppskattar mest hos South of the Circle är den jordnära känsla spelet lyckas förmedla. Berättelsen rör sig makligt framåt och de snygga och stämningsfulla övergångarna mellan Peters vardagliga bestyr och kampen för överlevnad i Antarktis syr ihop handlingen på ett snyggt sätt. Ljudbilden är enkel och träffsäker, och ramas in av ett stämningsfullt soundtrack av Ed Critchley.

Spelets manus gör även det ett starkt intryck och jag förtjusas över hur man har skippat annars så vanligt förekommande ”hollywood-dialog” mot en realistisk och övertygande sådan. Som nämnt tidigare har kommunikation ett djup som många ofta inte tänker på, ett djup som ofta kokas ner och fördummas till enkla känslotoppar bestående av glädje, vrede och sorg när det egentligen finns så mycket mer. Genom att förmedla bredd känns det här manuset därför väldigt fräscht och realistiskt, och jag dras lätt med i de känslor och den osäkerhet som de duktiga röstskådespelarna förmedlar genom sina karaktärer.

South of the Circle är långt ifrån ett spel för alla, men för dem som har tålamod och gillar berättande med djup är det helt klart värt att uppleva. Det är en välpolerad och melankolisk historia som med enkla men effektiva mått träffar rakt in i känslocentrat.