Recension: Song of Memories [PS4]

Det som lockade mig med Song of Memories var att det skyltade med en visuell roman innehållande datingsimulatorinslag, kombinerat med rytmspel-moment. Det är tre genrer jag gillar var för sig och jag var nyfiken på om kombinationen kunde lyckas.

På förhand har jag läst att spelet innehåller en hel del sexuella anspelningar, därför har utgåvan i väst censurerats i form av att skolan bytts ut mot akademi och att tjejernas åldrar inte anges. När jag väl startar upp spelet, har majoriteten av figurerna bröst i melonstorlek som guppar och studsar när de pratar. Det är mer ett störningsmoment än en kul eller eggande egenskap.

Berättelsen är givetvis viktig i en visuell roman och jag tycker att karaktärsgalleriet är varierat och intressant. Ämnen som familjetragedier, långvarig sjukdom varvas med elitsatsning på idrott och typiska skolförälskelser. Det finns också ett mörker som lurar runt hörnet och utan att avslöja för mycket kan jag yppa att det finns vändningar att vänta för den tålmodige. Tyvärr vågar inte författarna lita på berättelsen utan måste blanda in dråpliga scener med halvnakna tjejer och kjolar som åker upp och visar trosor. Det blir extra osmakligt när det framkommer att en av tjejerna är din syster, men visserligen adopterad.

En bit in i spelet dyker det upp strider och det är här rytm-momentet kommer in. Efter att ha spelat och älskat Hatsune Miku-serien och Persona Dancing känns det som ett hån att kalla detta för ett rytmspel. Det är lösrycka, korta melodier där du ska trycka på en given knapp när en cirkel når markeringen.

Som om inte det vore illa nog så känns timingen fel och jag måste hitta en rytm där jag trycker lite senare än vad min intuition säger. Det enda positiva jag kan säga om rytm-delen är att J-pop-sångerna är trallvänliga och att de går att skippa. Väljer du att hoppa över momentet räknas det som en seger och de inblandade figurerna får sina erfarenhetspoäng.

Karaktärsdesign och bakgrunder är vackra och figurerna känns mer levande då de är animerade när de pratar. En stor del av dialogen levereras med japanska röster och de känns både äkta och välspelad. Bakgrundsmusik och ljudeffekter håller toppklass och bidrar till en gedigen helhetskänsla.

Den starkaste egenskapen hos spelet tycker jag är schemat över alla dina dialog- och vägval där det går att gå tillbaka och prova andra vägar i efterhand. Det påminner lite om min favoritserie i genren; Zero Escape, även om vägvalen där oftast var mer binära. Många av valen lägger om riktningen på hela berättelsen och styr in mig på olika slutkapitel. Under första genomspelningen fick jag uppleva ett av de dåliga sluten men kunde efter en ordentlig genomgång av schemat styra om mina vägval och nå ett bättre slut.

Överlag gillar jag Song of Memories, men den beska bismaken från sexismen drar ned helhetsintrycket. Jag önskar att utvecklarna hade litat på sitt manus och hade skalat bort lite av tutt- och rump-fixeringen, då hade jag uppskattat spelet mer. Nu bjuder det på en intressant visuell roman där jag vill utforska de olika sluten medan jag hoppar över de undermåliga rytm-sekvenserna.