Recension: SnowRunner [PS4]

Det börjar onekligen att bli mer och mer populärt att simulera mer vardagliga saker på ett trovärdigt vis, vilket vi kan se från diverse tåg-, buss- och lastbilssimulatorer som sakta men säkert börjar få ett bredare fotfäste på marknaden. Det var förr något som primärt var för PC-spelare, men nu börjar denna genre successivt röra sig mot konsoler också.

SnowRunner är just ett sådant spel som är designat med realismen och autenticiteten som riktmärken. Här sätts du i rollen som chaufför i diverse lastbilar och andra tyngre fordon, men detta är förstås inte en tillräcklig utmaning. Du ska även försöka navigera dig genom snudd på omöjlig terräng.

Spelet är en vidareutveckling av Spintires: MudRunner, och som namnet SnowRunner antyder är det nu även dags att ta sig an orimliga snömängder, utöver de leriga och vattenskadade stigarna som föregångaren bjöd på. I dessa miljöer ska du ta dig an diverse reparations- eller leveransuppdrag som kommer att sätta både tålamod, precision och planering på stora prov. Du får utforska vildmarken i både Michigan, Alaska och Tajmyr i norra Ryssland, och alla dessa områden bjuder på unika utmaningar.

Det går ganska fort att lära sig grunderna i SnowRunner, men det går också lika fort att besegras av övermod och underskattning. Många gånger har jag tänkt att jag har funnit en praktisk genväg för att slippa de djupa vattensamlingarna som försvårar framfarten på den vanliga vägen. Nästan lika många gånger har dessa utsvävningar slutat med att tyngdlagen har segrat, med mitt stackars fordon satt ur spel på sidan eller på taket. Då är det bara att kasta in handduken och börja om från början från närmsta garage eller, om du känner dig väldigt ambitiös, skicka ut en annan lastbil på räddningsuppdrag och försöka tippa över ditt fordon på hjulen igen. Eller strandsätta ytterligare ett fordon.

Som vanligt i en simulator är ju själva äkthetskänslan viktig, i allt från fysik till design av miljö och mekaniker. Det viktigaste av allt är ju dock att finna balansgången mellan verklighet och att faktiskt ha kul med det du gör, och här landar oftast SnowRunner ganska rätt. Det känns verkligen belönande när man lyckas ta sig igenom en till synes omöjlig passage där du står och slirar efter fäste i flera minuter, men till slut lyckas dra dig loss och leverera varorna till destinationen.

Både vatten, lera och snö simuleras på ett verklighetstroget vis, men konstigt nog är det när du inte befinner dig i terrängen som fysikmotorn börjar agera märkligt. Det är inte ovanligt att det börjar kännas som att du kör med blankslitna däck på ett såpat parkettgolv när du kör på vanlig asfalt och jag kan inte riktigt förstå varför detta uppstår.

När du börjar ta dig an successivt mer komplexa uppdrag börjar det ställas större krav på dina verktyg också. Uppgraderingar av motorer, växellådor och däck är grundläggande måsten, men du behöver även investera i tillbehör som till exempel kranar, seismiska sensorer eller olika former av flak för att passa andra laster. Det finns med andra ord ingen brist på prylar att lägga dina surt förvärvade pengar på efter ett lyckat uppdrag.

SnowRunner är ett spel som kräver ganska omfattande mängder tålamod i de flesta fall, och även om det inte finns någon direkt bestraffning när man väljer att återställa sitt fordon till närmaste garage känns det ändå lite nedslående ibland. Det tar en bra stund att ta sig från punkt a till punkt b med tanke på de svårnavigerade underlagen, men ditt äventyr kan verkligen vara över på någon sekund efter en missberäkning av terrängen.

Även om detta i vissa fall är tjusningen i spelet är det inte ovanligt att det går för långt och blir ett frustrationsmoment istället. När jag tog mig an recensionen hade jag mentala bilder av den avkopplade stämningen i till exempel Euro Truck Simulator 2. Istället har jag krampaktigt greppat min handkontroll likt vad jag brukar göra mot en Dark Souls-boss. Det är en spännande upplevelse när både spelmiljö och fysik klaffar, men ojämnheten i kvalitet är lite för stor ibland.