Recension: Sniper Elite: Resistance [PS4, PS5]

Ibland är det skönt att sjunka ner i en spelserie som kanske inte alltid sprudlar av innovation, men som i princip alltid garanterat levererar på ett par centrala bitar. Det kan vara mekaniker som låter dig sakta men säkert se siffror gå upp i värde, och därigenom levererar små doser till belöningspunkterna i hjärnan. Eller så kan du gå vägen som Rebellion har gjort, och gång på gång leverera snudd på pusselliknande scenarier där du med hjälp av prickskyttegevär ska städa bort nazister och liknande ohyra från ett angivet område.

Det har snart gått 20 år sedan Sniper Elite gjorde inträde på spelmarknaden, och grundkonceptet är mer eller mindre fortfarande intakt. Sniper Elite: Resistance är den sjätte delen i huvudserien, och denna gång får du för en gångs skull inte ta dig an rollen som den hårdkokte Karl Fairburne, utan istället den brittiske skarpskytten Harry Hawker.

Som Hawker får du ansluta till den franska motståndsrörelsen veckorna innan den stora Normandie-invasionen från de allierade styrkorna. Rykten har börjat spridas om ett hemligt supervapen som kan avgöra kriget för nazisterna, och detta måste till varje pris stoppas genom att samla information från tyska nyckelbaser runt om i Frankrike. I vägen finns förstås en uppsjö vakter, befäl och gestapoagenter som behöver få en rejäl omgång bly, gärna från tryggt avstånd några hundra meter bort.

Tonen i spelet skiljer sig en aning från föregångarna, i synnerhet på grund av vår nya protagonist. Den ständigt lika buttre Karl Fairburne är utbytt mot en karaktär som i princip skulle kunna heta Jason Statham istället för Harry Hawker. Det bjuds förvisso inte på några hårresande Hollywood-scener, men rösten och attityden bockar av nästan varje element i de roller som Statham brukar spela. Det är dock inget som spelar någon roll i det stora hela, men det kändes till en början lite ovant att höra syrliga kommentarer med jämna mellanrum.

Överlag finns det inte några mängder av nyheter i Sniper Elite: Resistance jämfört med föregångarna. Om du är bekant med Sniper Elite 5 (9/10) kommer du exempelvis att känna igen invasionssystemet som detta spel introducerade. Där kan du på ett nästan Dark Souls-liknande vis invadera en annan spelares uppdrag i ett försök att sätta stopp för deras framsteg, och även om jag tycker att det är en bra idé är jag ganska glad att funktionen går att stänga av. Det är inte riktigt kompatibelt med mitt långsamma och metodiska spelsätt i dessa spel, och det skapar för stora frustrationselement när jag har tillbringat 15 minuter med att utforma en angreppsplan för att sedan få allt förstört av en annan spelare.

En av nyheterna som dyker upp är en serie utmaningar som du låser upp genom att hitta propagandaaffischer i de olika kampanjuppdragen. Utmaningarna har en rad olika kriterier, som exempelvis att ha ihjäl så många fiender som möjligt utan att bli upptäckt eller att genomföra specifika mål på tid. Det är kanske inte den absolut mest spännande delen av spelet, men bjuder ändå på mer bredd och tvingar mig att spela på ett vis som jag normalt sett inte gör under kampanjuppdragen.

Precis som i föregångaren går hela kampanjen att genomföra i kooperativt läge tillsammans med en vän, och det är ju som vanligt ganska tillfredsställande att utföra ett angrepp mot en bas genom koordinerad korseld. Det mer tävlingsinriktade flerspelarläget är också kvar, men det är sällan något som lyckas fånga mig i längden. Det är svårt att känna någon konkret förbättring av sina egna färdigheter när man hamnar i matcher mot skickliga motståndare som gång på gång kapar ned mig på tryggt avstånd.

Samtidigt som spelet bara gör marginella framsteg eller förändringar jämfört med Sniper Elite 5 känner jag heller inte något brinnande behov för något mer. Grundkonceptet fungerar fortfarande väldigt bra, och jag känner mig gång på gång uppslukad i timmar när jag sitter på en utkikspunkt för att studera vaktpatruller och eventuella bakhåll. Varje nivå är fullsmockad av detaljer och potentiella angreppsvinklar som gör att du kan ta dig an problemen på många olika vis. När lägstanivån är så här pass hög gör det inte speciellt mycket när högstanivån inte blir exponentiellt högre för varje spel som kommer.