Recension: Snake Pass [PS4]

När Snake Pass utannonserades som en plattformspusslare i gammal Rare-anda och med en färgglad trailer, blev jag såld och har sedan dess sett fram emot att få spela det. Men när jag väl fick chansen att sätta tänderna i det, visade det sig att dess söta yttre inte räckte till för att smaksätta hela spelupplevelsen.

Jag kontrollerar ormen Noodle som till sin hjälp har kolibrin Doodle som visar vägen. Berättelsen åker i baksätet och levererar endast lite flummig information om att jag måste reparera portaler på varje bana då någon ond kraft haft sönder dem.

Stenar, bambu och lite grönska. Om och om igen.

Kontrollerna är på papperet enkla där ormen slingrar sig för att få fart och kan lyfta huvudet, Doodle kan lyfta på min svans och det går att nypa fast kroppen när jag slingrat mig runt objekt på banorna. Tyvärr är genomförandet inte lika bra och jag svär ofta högt när jag fastnar i omgivningen istället för att röra mig runt bambustavar eller lyckas ta mig uppåt. Gravitationen gör att Noodle känns riktigt tung och jag får alltid kämpa med att nypa mig fast och röra mig sakta framåt utan att trilla ned.

Det finns ett ganska påtagligt glapp i svårigheten mellan att klara banan och att hitta alla samlingsobjekt. Jag har inget emot svåra, valfria mål men kontrasterna blir för stora för mig. Jag kan klara en bana på ett par minuter men ger upp när jag efter en halvtimme dött 40 gånger efter att ha försökt nå det sista myntet. Det känns inte kul – jag hade hellre sett lite svårare obligatoriska mål och lite enklare valfria.

Det finns likheter med Kaa i Djungelboken, men Noodle kan inte hypnotisera någon med sina ögon

Pusslen är aldrig svåra, utan det tuffa motståndet bjuder istället kontrollerna och kameran på. I den här typen av spel krävs att kameran hänger med och där har utvecklarna misslyckats kapitalt. Titt som tätt lägger sig kameran bakom ett stenblock eller flyttar sig ned så lågt att jag bara ser gräs och blommor och tappar helt fokus på förflyttningen som jag håller på med.

Nya pusselmekaniker och miljöer införs gradvis och jag känner att jag trivs som fisken i vattnet i undervattensmomenten, men det räcker inte för att göra spelet tillräckligt varierat. Även med nya moment och ny spelmekanik blir det snabbt tradigt. Jag tröttnar väldigt fort på problemen vilket får till följd att jag inte orkar med några längre sittningar.

Jag suktar efter en modernisering av de klassiska, färgglada plattformsspelen från 90-talet och hade förhoppningar att Snake Pass skulle kunna fylla tomrummet. Tyvärr blev guldet till sand denna gång och jag får finna mig i att fortsätta vänta på att genren ömsar skinn.