Recension: Slime-San Superslime Edition [PS4]

Utmanande plattformsspel som Super Meat Boy och Celeste (10/10) har orsakat raseri och svordomar från spelare världen över. Spelutvecklarna Fabraz har nu gett sig in i den hårda leken, med deras bidrag Slime-San Superslime Edition.

Samlingen består av tre titlar med identiska upplägg och liknande berättelser, där den lilla slembollen Slime-San ska skutta omkring de kluriga nivåerna. Sheeple’s Sequel är lite annorlunda för den avundsjuka antagonisten Sheeples hackningar har gjort banorna svårare än i föregångarna.

Omgivningens vita förgrunder och blå bakgrund påminner om Linus på Linjen, men figurerna och vissa objekt är antingen gröna eller röda. Banornas storlekar varierar under resans gång, men när en nivå blir alldeles för stor och innehåller flera rörliga ting får jag besvärligt att se vart Slime-San befinner sig. De vitmålade, stela miljöerna blir dessutom ganska trista att titta på i längden.

Släpp inte blicken från slembollen.

En nivå består av flera korta sektioner och allt med röd färg betyder livsfara. När jag nuddar något rött startar den påbörjade sektionen om igen, men jag gillar att slembollen lämnat ett spår av grönt sekret innan den dog, vilket kan hjälpa mig att lägga om en bättre strategi. Dock måste jag agera snabbt för när den korta timern löpt ut, börjar röd lava fylla rummet gradvist snabbt.

När jag håller in R2-knappen blir allt långsammare, men protagonisten kan även passera genom gröna objekt under tiden. Denna egenskap kommer väl till pass eftersom vissa plattformar byter position under processen, men tidspressen kan leda till klantiga situationer där jag råkar trycka på fel knapp.

Slime-Sans rusningar kan riktas åt olika håll och jag kan krossa vissa väggar med den egenskapen, men jag upplever att det är besvärligt att rusa uppåt. Annars är kontrollen nästan fläckfri i övrigt och jag tycker att navigationen är mycket bra, särskilt i undervattensnivåerna.

Alla nivåer har gröna äpplen som är placerade på svåråtkomliga platser och dessa frukter är spelets valuta vilket kan användas i staden Slumptown. Med äpplena kan jag köpa andra spelbara karaktärer med olika förmågor, eller så går det bra att skaffa fina accessoarer till min spelbara slemmis. Svårhittade arkadpengar behövs för att kunna spela minispel i arkadhallen, som består av exempelvis småskojiga Mario Kart-kopior.

Samlingens satir och mörka Monty Python-inspirerade humor är berikande och jag gillar när Fabraz driver med andra spel. Dessutom är det inte ofta jag får beskåda en slemboll bli uppäten av en jättelik likmask, som i originalspelet, och att ordet exkrement finns i första världens titel.

Att det finns slemmiga typer i Slumptown kan inte vara en slump.

Slime-San Superslime Editon är en trilogi av utmanande banor och dess musik i bästa bitpop är magnifikt. Men tre identiska spel med hundratals banor är alldeles för mycket, ett spel och färre antal nivåer hade varit tillräckligt. Jag tycker att det är skoj att spela i små doser, och trots banornas kluriga upplägg så blir upplevelsen monoton redan efter en halvtimmes spelande.

Om du gillade Super Meat Boy eller Celeste kan det vara värt att testa detta slemmiga äventyr. Men avsaknaden av substans i banorna och bristen på belöning efter att klarat av en tuff nivå gjorde mig besviken.