Recension: Slender: The Arrival [PS4]

Få indiespel har fått samma virala spridning via YouTube och Twitch som Slender: The Arrival. Med sitt ursprung i gratisspelet Slender: The Eight Pages har det utvecklats till en mer sammanhängande berättelse kring den mytomspunna varelsen Slender Man.

Spelet bygger på samma typ av fundament som gjorde Blair Witch Project till en så framgångsrik film. Det vill säga en fiktiv mytologi tillräckligt nära verkligheten för att kännas äkta och en tät stämning som skildras ur ett handkameraperspektiv. Själva berättandet sker dock mer visuellt än via dialog, och mer ingående information delges i form av dokument och handskrivna lappar som ligger spridda i spelvärlden.

När spelet börjar befinner du dig vid vägkanten i det lilla samhället Oakside och beslutar dig för att utforska området. Mörkret börjar falla väldigt fort och du hittar ett hus där dörren står på glänt. Självklart måste det undersökas, och det visar sig vara ett ganska dåligt beslut (överraskning! /reds.anm). På väggarna finns märkliga målningar av streckgubbar och illavarslande varningar.

I sann skräckfilmsanda leder spelet sedan in i vildmarken där en långsmal figur skymtar i fjärran, och han tycks alltid försvinna när du fokuserar på honom. Han blir dock mer och mer närgången och till slut blir det en väldigt intensiv katt och råtta-lek där du försöker utföra vissa mål medan Slender Man är ute efter dig.

Målet i första kapitlet är baserat på Slender: The Eight Pages, där du ska leta upp åtta papperslappar i ett skogsområde i totalt mörker. När du hittar första lappen står det klart att Slender Man inte gillar vad du gör, och jakten börjar. Vid varje upphittat papper eskalerar intensiteten i jakten och till slut är han som en igel på dig. Detta upplägg repeteras i senare kapitel på snarlika vis, fast med skillnaden att du ska hitta andra saker.

Eftersom allting är beckmörkt kan du oftast bara se det som din ficklampa lyser upp, vilket skapar en väldigt klaustrofobisk stämning. Detta tillsammans med att Slender Man kan dyka upp lite var som helst gör att det är oerhört lätt att gå vilse och bli desorienterad, fast på ett bra vis. När du väl blir fångad och får spela om en sektion har du någorlunda koll på hur området ser ut, men det blir ändå en annorlunda upplevelse varje gång beroende på var du stöter på din baneman.

Visuellt är spelet ganska enkelt, men effektivt. Många av de grafiska skavankerna döljs dessutom relativt fort genom att partierna med dagsljus är få och korta. Den riktiga behållningen är istället ljuddesignen som bjuder på en uppsjö av subtila ljudeffekter som hela tiden håller dig på helspänn. Utvecklarna har gjort ett väldigt bra jobb med känslan av att saker successivt eskalerar och bygger till ett klimax.

Trots att spelet är ganska kort och går att klara på mellan en och två timmar visas det snabbt en brist på variation på de trick som används för att skrämma dig. De må vara effektiva en första och en andra gång, men tappar udden en aning när de börjar bli förutsägbara. Beroende på din tolerans för skräckspel kommer dock spåren att sitta kvar ett bra tag oavsett.