Recension: SlavicPunk: Oldtimer [PS5]

SlavicPunk: Oldtimer är ett isometriskt actionspel som utspelar sig i ett futuristiskt Östeuropa, med den erfarne privatdetektiven Yanus i huvudrollen. Han blir kontaktad av sin gamla flamma Sonya, som behöver hjälp att infiltrera och söka efter ett USB-minne med viktiga filer.

Jag tycker att spelet påminner lite om Metal Gear-spelen med sitt fågelperspektiv, och berättelsen är nog en smula influerad av Snakes taktiska spionäventyr. Likt den sistnämnde är Yanus en hårdhudad person, fast med sin beskärda del av personliga brister och en ohälsosam livsstil. Den gamla privatdetektiven har problem med droger och är en återkommande faktor under spelets gång.

Den dystopiska, futuristiska storstadsmiljön är konstnärligt tilltalande. Personligen får jag vibbar av Ridley Scotts Blade Runner från spelets råbarkade struktur, men det som skiljer dem åt är att det snöar i SlavicPunk istället för att regna, som i Scotts utomhusmiljö. Jag gillar även de snyggt tecknade stillbilderna i mellansekvenserna.

Veteranen Yanus promenerar mellan kvarterens slumområden och sunkiga lägenheter, som dessvärre inte skiljer sig värst mycket från varandra. Miljöerna blir snabbt tråkiga i sin enformighet, vilket särskilt blir tydligt när jag ofta går vilse. Ibland kan en liten grön pil visa mig vilken riktning målet ligger, men pilen försvinner ofta och tvingar mig att gissa lite vart nästa mål är. En karta eller en radar skulle underlätta enormt för att undvika dessa enerverande ögonblick.

Under spelets gång hittar jag en rad olika vapen, allt från en revolver till en railgun. Det är dock ganska besvärligt att sikta och skjuta om jag inte har automatisk sikte aktiverat. Eftersom fiender lätt kan omringa mig är jag tacksam för denna funktion är tillgänglig, även om den känns som en krycka. Ammunition är lättillgänglig så jag blir sällan orolig för att slut på kulor. Skulle ammunitionen tryta finns det dock möjlighet att bekämpa fiender i närkamp, men den långsamma reaktionsförmågan leder till att fiender hinner få in flera träffar innan jag kan slå mitt första slag.

Jag kan dessutom hacka mig in i fiendens personliga kretskort, som sitter i deras hjärnor, för att ge dem elstötar. Det krävs flera chocker för att oskadliggöra dem och dessvärre tar det lite tid, men denna metod är nödvändig mot de fiender som bär skottsäkra sköldar. Vid ett fåtal platser i spelet kan jag köpa uppgraderingar till vapnen, men för att kunna utnyttja dem behöver jag besöka en verkstad för att installera komponenterna. Problemet är det begränsade utrymmet för modifieringar. Ju högre nivå en uppgradering har, desto mer plats tar den, vilket gör justeringar besvärliga.

Spelets brister adderas med flertalet buggar som dels drar ner bildfrekvensen, men också min framfart, vilket dessvärre leder till att jag måste starta om sparfilen. Yanus är långsam, och den krångliga kamerakontrollen gör det ännu svårare när de snabbare fienderna omringar honom. Jag startade om på den lättaste svårighetsgraden för att öka mina chanser, men det var inte särskilt mycket enklare.

SlavicPunk: Oldtimer är ett kort spel och går att klara av på några timmar, men det känns längre än så på grund av alla problem jag upplever. Spelets klumpiga mekanik och bristfälliga kontroll drar ner helhetsintrycket redan vid första speltimmen, och när spelet tar slut känner jag en lättnad att misären lagt sig. Samtidigt är jag frustrerad över den bristfälliga slutprodukten eftersom berättelsen är intressant och jag uppskattar att den inte utspelar sig i USA. Men i slutänden räcker det inte för att rädda Yanus ur denna röra.