Recension: Slain: Back from Hell [PS4]

Under både 8- och 16-biteran drällde det av tvådimensionella sidorullande actionspel, och på senare år har denna genre återfått liv genom indieutvecklare. Slain: Back from Hell bjuder på många av de klassiska elementen från den här speltypen; en uppsjö av monster att hacka ner, plattformssekvenser som kräver precision och förstås en emellanåt svordomsframkallande svårighetsgrad.

Berättelsen är sedvanligt lövtunn också, men det gör inte så mycket i ett spel som i princip uteslutande handlar om spelkänsla. Det hela börjar med att vår protagonist Bathoryn väcks till liv för att sedan uppmanas att kriga sig igenom horder av fiender för att besegra den onde Lord Vroll. För att göra det hela lite mer intressant finns det förstås en handfull bossar på vägen som också behöver smaka på stål.

En av de viktigaste punkterna i denna typ av spel är att styrningen känns exakt, för att kunna undvika slumpmässiga dödsfall, utanför spelarens kontroll. Detta lyckas utvecklarna i de flesta fall ypperligt med, och inlärningskurvan är till en början generös när jag lär mig funktioner och rörelser. Det dröjer dock inte länge förrän motståndströskeln sätter krokben för mig och jag måste ha full fokus för att klara mig igenom en del sekvenser. Kontrollpunkterna är lyckligtvis i de flesta fall ganska välplacerade, vilket gör att frustrationen ofta uteblir.

När bossen är fälld är det dags att fira med lite headbanging.

Slain: Back from Hell har en härlig attityd som bygger mycket på heavy metal-musikens skildring av helvetet. Med detta följer ju förstås även en del headbanging när du besegrar bossar, och ett härligt tuggande metal-soundtrack som är skrivet av den före detta Celtic Frost-bassisten Curt Victor Bryant. Tråkigt nog har inte ljudmixen fått riktigt den uppmärksamhet som den förtjänar, och jag upplever att musiken låter väldigt platt. Det hade varit mycket mer stämningsfullt att ge mer djup till dessa emellanåt intensiva riff, men nu försvinner de i bakgrunden.

Den snygga pixelgrafiken går dock inte att klaga på. Vackert designade miljöer och karaktärer dominerar spelet, och ger en skön retrokänsla trots moderniseringar. Spelet erbjuder en hel del omväxling dessutom, och bortsett från en del fiendemodeller är det inte ofta saker och ting återanvänds på ett uppenbart vis.

Spelet innehåller inte så hemskt många nivåer, men det kommer ändå att ta rutinerade spelare en hel del tid att ta sig igenom. Halvvägs genom kampanjen är svårighetsgraden smått brutal och tvingar mig att ta frekventa pauser när jag fastnar på specifika sekvenser. Jag känner dock alltid att det hänger på mina egna färdigheter (eller bristen därav), och därför känner jag sällan att situationerna är orättvisa.

Eldhunden behöver botas med lite kallt stål.

Striderna handlar för det mesta om att hacka och slå så fort som möjligt innan fienderna hinner nå dig, men när det kommer större fiender krävs en del taktik. Du kan till exempel parera slag om du tajmar en blockering korrekt, vilket öppnar upp möjligheten att få in tunga slag mot fienden. Du har även magi som du kan använda på avstånd, och om din manamätare är full har du dessutom en specialattack som träffar alla fiender på skärmen. Denna bör dock användas sparsamt.

Slain: Back from Hell är ett säkert kort som inte riktigt ger sig ut på alltför tunn is när det gäller att försöka sig på nya idéer, och det är ju på gott och ont. Det hela är kompetent utfört och oftast kul att spela, men det finns inga direkta överraskningar att finna. Det är dessutom synd och skam att ett spel med riktigt bra musik inte får en vettig mixning, det är något som gör att det svider rejält i mitt hårdrockshjärta.