Recension: Sker Ritual [PS4, PS5]

Flerspelarspel med skräcktema har gått från att vara något av en subkultur inom spelvärlden till att dra ordentligt med spelare under senare år. Likt spöken finns de i olika skepnader och vi har sett dem som allt från extra spellägen i stora spelserier till små unika upplevelser. Sker Ritual hör till den sistnämnda kategorin, men det är inte ett spel helt utan bakgrund. För fyra år sedan släppte nämligen studion Wales Interactive sitt skräckäventyr Maid of Sker (7/10), ett spel vars berättelse det här spelet hämtar stora delar av sin handling från.

Det kräver en speciell balansgång för att få till en stark formel som passar den här sortens spel, framför allt eftersom upplägget med flera spelare naturligt offrar den känsla av skräck och utsatthet som uppstår när man är en ensam spelare. Likaså kan den obehagliga illusion som miljöer och scriptade händelser bygger upp snabbt spricka när stelbenta karaktärer hoppar runt på skärmen, viftandes med vapen och god stämning. Självklart är det inte ett måste att ett spel med skräcktema behöver vara läskigt, men nog bidrar det till att skapa en känsla som matchar.

Det finns flera sätt att kompensera för avsaknaden av obehaglig stämning, och ett av de vanligaste är att skapa situationer där jakten blir mer intensiv än din genomsnittliga skräckfilm, med följden att ett slags kurragömma-lek ersätter den lite mer ”vuxna” skräcken. I Sker Ritual har man valt att gå en helt annan väg, vilket får mig att fundera på om utvecklarna helt enkelt valt att minimera mängden skräck som källmaterialet trots allt sitter på, och istället fokuserat helt på action.

Spelet är fördelat över ett antal nivåer med olika visuella teman, pussel och tillhörande bossar. Kontexten är blygsamt kopplad till handlingen i Maid of Sker och spelarna sätts snart på uppgiften att sätta stopp för de hemska planer som spelets antagonist jobbar på. Detta gör du genom att utforska nivåerna och lösa pusslen samtidigt som du hanterar de vågor av fiender som ständigt är en hack i häl. Till en början kommer endast enklare motståndare, men dessa blir allt tuffare och varierade ju längre tid du tillbringar i en nivå.

Alla spelare har samma förutsättningar, men med erfarenhetspoäng du tjänar under spelomgångarna finns möjligheten att göra permanenta uppgraderingar av din karaktär mellan matcherna. Dessa är inte särskilt spännande, framför allt då de endast påverkar generiska saker såsom hälsa, hur snabbt jag rör mig, omladdning och liknande. Vid start av en ny omgång börjar alla med en enkel pistol, kniv, brandbomb och en läkande dryck. Olika vapen går att köpa i nivåerna och samtliga tre föremål går att uppgradera tillfälligt med så kallade mirakelpoäng. Dessa påverkar hur föremålen funkar och kan ge allt från förbättrad effektivitet till nya effekter. Tanken är kanske att de ska täcka upp för bristen på förmågor hos spelarna, men de räcker inte riktigt till för att göra det spännande.

Det största problemet med Sker Ritual är nämligen att det känns lite väl mycket som ett löpande band på en fabrik. Framför allt är tempot för högt och fienderna kommer i vågor så täta att det varken går att uppfatta miljöer eller uppgifter utan att vara på resande fot under tiden. Detta blir extra påtagligt då flera av spelens inslag krockar på ett sätt som gör det ännu mer förvirrande. Exempelvis kräver få pussel (om ens något) att alla spelare deltar, vilket dels förtar känslan av lagarbete, men även får effekten att en erfaren spelare kan lösa flera stycken själv. Allt som oftast lyckas jag överleva en hop av motståndare för att sen upptäcka att någon kamrat redan har avancerat till en helt ny del av nivån och är i färd med att rusa igenom även den.

Sammanfattningsvis upplever jag att Sker Ritual inte riktigt lyckas skapa en upplevelse som funkar på det viset jag hade förväntat mig av den här sortens spel. Med ett synkroniserat gäng vänner kan det troligtvis bjuda på underhållning i form av intensiva eldstrider, men även då lär det bli enformigt efter ett tag. Hade man polerat upplägget, nyttjat källmaterialet för ett djupare syfte och fått till ett mer narrativt driv tror jag definitivt att slutprodukten hade träffat någorlunda mitt i prick.