Recension: Silt [PS5]

Vissa spel rör sig i ett område som gör att de nästan är lika mycket konstverk som spel. Ofta består de av ett blygsamt och nerskalat upplägg som ramas in av en annorlunda och framträdande visuell stil, ljudbild och känsla. Silt är ett bra exempel på ett sådant spel och bjuder på en monokrom djuphavsresa i sann Jules Vernes-anda (dock utan undervattensfarkost) där mitt enda sällskap är det mystiska utbud av varelser jag stöter på i mörkret.

Som i många andra spel som rör sig i den här delen av spelhavet är handling något som jag som spelare i mångt och mycket får tolka själv. Det händer såklart saker som hjälper mig att forma tankarna, men utan dialog, karaktärsgalleri eller ens ansiktsuttryck är det klurigare än i många andra fall att skapa sig en bild av vad som faktiskt försiggår. Det är absolut inget negativt, utan mer av ett konstaterande.

Det jag huvudsakligen har att klamra mig fast i är min lilla dykare som långsamt och försiktigt för mig fram genom det mörka havsdjupet. Det finns inga föremål att samla på, inga erfarenhetspoäng att fylla mina mätare med eller hemligheter att utforska, bara de snirkliga undervattenstunnlarna som tar mig till nivåernas ände. På vägen stöter jag på hinder, huvudsakligen i form av undervattensvarelser som mer än gärna slukar mig med hull och hår eller suger sig fast vid min kropp tills jag långsamt förtvinar (sök till exempel på ”bobbit worm” på nätet om ni vågar). Det är mörkt och obehagligt på flera vis och jag fascineras över spelets täta stämning.

Kontrollen är enkel men effektiv och vid de tillfällen jag behöver vara snabb eller precis gör den absolut jobbet. Min dykare har inte mycket till förmågor rent fysiskt, men hen har en specifik egenskap som hjälper mig att lösa alla de pussel som dyker upp under spelets gång – kraften att via en psykisk länk ta kontroll över vissa varelser och använda sig av deras olika förmågor. Blockerar exempelvis ett ”spöknät” min väg kan jag, om jag hittar en fisk med tänder, bita mig igenom det. Behöver jag ta mig igenom trånga utrymmen kan ett litet fiskstim komma väl till pass, och om jag har behov av ström kan en elektrisk ål göra jobbet. Det finns ett lagom stort utbud av dessa djur och man har dessutom gjort att de interagerar med varandra på sätt som kan antingen gynna eller stjälpa situationen.

Vid flera tillfällen fastnar jag vid olika pussel eller situationer, men det känns ändå som att svårighetsgraden ligger på en väldigt balanserad nivå för att passa de flesta spelare. Många gånger handlar det om att jag behöver utforska min omgivning bättre, använda mig av min psykiska kraft eller nyttja min dykares pannlampa för att med hjälp av ljuset skapa olika resultat. Spelet är inte särskilt långt, men samtidigt som jag kan sakna en längre upplevelse med fler möjligheter att utforska mina krafter så har jag förståelse för att det kanske ändå passar som en kortare historia. Det hör liksom lite till den här unika genren av spel att inte dröja kvar för länge utan istället bjuda på en kortare, mer fokuserad upplevelse.

Silt är långt ifrån ett spel för alla, men det är en upplevelse som jag tror att många kommer att uppskatta för dess speciella approach till sitt tema och känsla. Den stilrena estetiska designen, småläskiga känslan och den tryckande ljudbilden gör det här till en unik upplevelse. Så släck ner ljuset, dra på dig ett par hörlurar och ta ett djupt andetag, så dyker vi.