Recension: Signs of the Sojourner [PS4]

Elias och jag har varit kompisar sedan barnsben. Vi sprang alltid runt och hittade på hyss i den sömniga lilla staden Bartow, medan mamma slet, jobbade och reste runt för att försöka fylla på lagret i stadens lilla närbutik. Men åren går och en vacker dag så är mamma inte kvar. Butiken står dock kvar, och någon måste fylla på lagerhyllorna så att befolkningen i Bartow kan klara sig. Mammans resande runt med en karavan till olika små städer får jag helt enkelt försöka ta över och göra det bästa av.

Tidigt i spelet visar det sig att karavanen överväger att lämna Bartow till sitt öde, så jag tvingas visa framfötterna ordentligt för att försöka övertyga dess ledare, Nadine, om att det fortfarande lönar sig att ta den lilla omvägen till Bartow.

Signs of the Sojourner är något så unikt som ett dialogbaserat kortspel. Allt jag tar mig för i världen mynnar ut i dialog-utmaningar mot andra karaktärer, och jag har en liten samling av kort till förfogande, där jag behöver matcha tidigare lagda kort baserat på humörsymboler eller använda något av kortens specialförmågor för att få till det resultat jag önskar. 

Och pratande blir det mycket av, men det är också en stor del av charmen. Det finns en myriad av karaktärer att konversera med, antingen för att förhandla sig till varor att sälja i Bartow eller försöka nysta ut moderns mystiska förflutna eller de problem som bybor i andra städer har. Samtal med karaktärer kan dessutom ge mig vägbeskrivningar till nya städer, eller genvägar till platser jag redan känner till. Eftersom Nadine har gett mig en rätt så strikt deadline så räknas varje dag verkligen. I slutet av varje månad ska jag helst återvända till Bartow med värdefulla varor att sälja. 

Dialog-spelandet börjar rätt enkelt med ett fåtal symboler att hantera, men växer rätt så snabbt till ett komplext system. Utöver en handfull symboler så dyker det snart upp specialförmågor på korten, som kan underlätta (exempelvis genom att matcha föregående korts symboler, eller låta mig se motståndarens kort). Ju längre bort jag reser från Bartow, desto svårare blir dialogerna med oftast helt annorlunda symboler, men som tur är så kan jag dra nya kort efter varje lyckad dialog – på gott och ont. Ibland visar det sig att jag behöver slänga ett bra dialogkort med en grym förmåga för att plocka upp ett markant ”sämre” kort, men med andra symboler.

Det finns väldigt mycket att se, höra och göra i Signs of the Sojourner, och det känns som att varje genomspelning behöver en hel del planering och taktiskt tänkande när det kommer till vilka kort eller städer man vill sikta på att lyckas bäst i. Efter ett par vändor genom spelet finns det fortfarande platser jag ännu inte har lyckats besöka, och kugghjulen i hjärnan arbetar frenetiskt för att försöka klura ut rätt taktik och hand av kort för att ha bäst chans att lyckas med de utmaningar som dialogerna där innebär.

Att resa runt och lära känna människor är alltid fascinerande, och Signs of the Sojourner lyckas återskapa den känslan kusligt bra. Att inte alltid veta vad man ska säga, eller hur, symboliseras väldigt galant genom kortspelandet. Och att bete sig okänsligt (eller spela ut fel kort) kan straffa sig i det korta loppet, men oftast går det att försöka igen, en annan dag. Nästan som i verkligheten, med andra ord. Att undersöka världen, bakgrundshistorian och karaktärsgalleriet är ett rent nöje, även om dialog-kortspelet ibland kan kännas orättvist svårt.