Recension: Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter [PS4]

Sherlock Holmes-serien är en spelserie som länge har varit en opolerad diamant i äventyrsgenren, oftast på grund av lägre produktionsvärde jämfört med konkurrenterna. Det började dock ske en del förändringar på denna front i Sherlock Holmes: Crimes & Punishments (8/10) med betydligt bättre röstskådespel än förr och ett nytt och fräscht upplägg i speldesignen.

Detta upplägg med en handfull mindre fall sammanvävda av en övergripande berättelse återfinns även i Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter, och det är minst lika välgjort denna gång.

Om du spelade The Testament of Sherlock Holmes vet du att mästerdetektiven omhändertog en liten flicka, något som inte togs upp alls i Crimes & Punishments. Här får vi dock återse henne några år äldre när hon återvänder från en internatskola och Holmes får ta på sig en roll han inte riktigt har bemästrat, nämligen den som pappa. I samband med detta får han även en nyinflyttad granne som verkar ha ett lite väl stort intresse för Holmes och hans adoptivdotter. Denna berättelse blir alltmer komplex och utvecklas mer och mer mellan varje avklarat fall.

Det största mysteriet här är hur inredningsarkitekten fick behålla jobbet.

Precis som i Crimes & Punishments är varje mysterium väldesignat och spännande att utforska. Jag kände aldrig att något var uppenbart från början, utan det finns en sedvanlig klurighet som hör till källmaterialet, och det som känns osannolikt till en början har en fullt naturlig förklaring till slut. Varje fall känns som en resa när du samlar ihop ledtrådar och löser pussel, och det hela kulminerar till slut med att du ska försöka koppla ihop alla ledtrådar för att skapa en slutsats. Det är väldigt tillfredsställande att se allting vävas ihop.

Utöver klassiska pussel och dialoger finns det också en rad olika sekvenser där du ska tajma knapptryckningar och balansera markörer inom ett specificerat område. Dessa fungerar generellt sett ganska bra, men det blir lite väl många sådana sekvenser vid ett par tillfällen, och det känns inte riktigt som att det är vad spelet bör fokuseras på. En del av dessa mer actionfyllda scener gör dessutom ett dåligt jobb med att visa vad du bör göra vilket leder till att du får prova dig fram tills du lyckas.

Utvecklarna har lagt ner betydligt mer tid på det grafiska denna gång, och flera av miljöerna är faktiskt riktigt snygga och stämningsfulla. De flesta fallen bjuder på gott om omväxling på denna punkt också, och bortsett från Holmes lägenhet och Scotland Yard är det sällan som områden återanvänds. Prestandan är dock inte på topp, precis som i föregångaren. Bildfrekvensen påverkar dock sällan de sekvenser som kräver snabba reaktioner, utan det är mest under utforskning av lite mer komplexa områden som den dyker ner till tråkiga nivåer.

Holmes extraknäcker som brandman när det är torka på mordfronten.

Laddningstiderna är fortfarande i längsta laget, vilket utvecklarna har försökt kringgå genom att tillåta dig att dubbelkolla ledtrådar och pussla med slutsatserna under tiden du beger dig från ett område till ett annat. Det är förstås en bra funktion, men jag vill hellre se att de försöker optimera denna bit till nästa spel istället för att försöka sopa det under mattan.

Trots små tekniska brister erbjuder Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter på en riktigt härlig upplevelse med kreativa fall, en spännande berättelse och inte minst kluriga pussel. Det finns en handfull problem i spelet som krävde att jag tog mig en riktig funderare innan jag kom vidare, men skulle du fastna helt och hållet är det inte hela världen. Det finns alltid möjligheten att hoppa över pusslet för att gå vidare i berättelsen, och ibland finns det helt enkelt problem som inte riktigt klickar med alla.

Jag hade höga förhoppningar på detta spel efter det riktigt välgjorda Crimes & Punishments, och jag kan med glädje säga att det uppfyller nästan allt jag hoppades på. Det gör inte så hemskt mycket att spelet endast erbjuder ett fåtal nyheter jämfört med föregångaren, men i detta fall är ”mer av det goda” tillräckligt bra för att göra mig mer än nöjd.