Recension: Shenmue III [PS4]

Otroliga 18 år efter att Shenmue II släpptes sitter jag här med uppföljaren Shenmue III. Spelserien har för mig alltid varit lite av ett mysterium och trots att jag aldrig fick chansen att spela de två första delarna när de släpptes, har nyfikenheten funnits där länge. Inte endast för att ryktet sa att de var väldigt annorlunda spel utan även för att de kunde vara lite kluriga att få tag på runt tiden de släpptes.

Första spelet och dess uppföljare släpptes nämligen tätt efter varandra till Dreamcast, en konsol som dog ut bara något år efter att de kom ut runt millennieskiftet. Shenmue II släpptes senare även till bland annat Xbox, men då hade serien sorgligt nog redan börjat falla i glömska.

Spelen utspelar sig under sent 80-tal och kretsar kring den unge mannen Ryo Hazuki vars far blir mördad under mystiska omständigheter i det första spelet. En hämndberättelse sätts i rullning och vi får genom seriens direkt sammanhängande delar följa Ryos jakt på mördaren.

Shenmue III har likt sina föregångare ett ganska annorlunda upplägg, som för mig är intressant men ibland även frustrerande. Handlingen förgrenar sig nämligen i olika delspår som måste lösas för att få den att gå vidare. I första delen av spelet är ett av delspåren att vi ska ta reda på var sidekicken Shenhuas far har tagit vägen. Vi befinner oss i deras hemby och börjar så smått utforska den bit för bit. Här varvas detektivarbetet med diverse aktiviteter så som kampsportsträning, arbete, blomsterplockande och gambling. Aktiviteterna är inte för nöjes skull utan i det flesta fallen nödvändiga för att komma vidare i spelet.

Jag utmanas nämligen då och då på dueller i kampsport av olika busar bestående av bybor, munkar och andra. Det är enkelt strukturerade och underhållande slagsmål men det krävs att jag har tränat Ryos fysik och teknik ordentligt för att jag ska vinna. Att träna på de olika träningsanordningarna som finns utspridda lite överallt är därför snudd på obligatoriskt.

Om du ska ha en chans att få strida måste du även ha ätit tillräckligt; Ryos magsäck fungerar i princip som hans hälsomätare. Maten kostar i sin tur pengar och en förlorad strid innebär således en tom mage och en tommare plånbok. Det problemet löser man lättast genom att ta på sig diverse småjobb, utformade som minispel precis som ovan nämnda träningsmoment.

Tiden i spelet flyter på och aktiviteterna får dagarna att gå i rask takt. Jag vill komma vidare i handlingen men detektivarbetet sinkas av min tomma mage, bristande kroppsfysik, tidsbrist och bybornas dåliga samarbetsvilja. Ryo är främmande för dem och vissa vill inte ens prata med mig om inte Shenhua är med och talar dem till rätta. Andra kräver att jag hjälper dem med saker först, vill testa min skicklighet i kampsport eller pratar men är löjligt okunniga om sin omgivning.

Vid ett tillfälle hittar jag en ledtråd i form av ett foto föreställande Shenhuas försvunna far och en annan man. När jag frågar byborna om vem den andra mannen är, får jag hans namn av flera stycken men inget mer. Detta gör att jag måste fortsätta fråga runt tills någon säger något av vikt. Att springa runt varv efter varv i byn och intervjua varje bybo för smulor av information blir snabbt segt, framförallt när jag lätt kan räkna ut svaren själv.

Spelets ljusa moment ligger delvis i alla de minispel som de flesta aktiviteter utgör. De har en för mig klassisk arkadkänsla som trots att de egentligen är löjligt enkla ändå bjuder på en hel del nöje. Likaså är spelets asiatiska tema väldigt tilltalande och det är lätt att uppskatta kombinationen av traditionell kinesisk och japansk kultur i kombination med det 80-tal som syns i miljöerna jag vistas i.

Ryo och Shenhua är sympatiska karaktärer vars berättelser jag vill veta mer om, men spelets omotiverat långsamma tempo gör att jag bokstavligen kollar på klockan om och om igen. Det är ett trevligt spel, men ack så långsamt.