Recension: Shadow Warrior 3 [PS4]

Inom genren förstapersonskjutare finns det då och då titlar som bryter sig loss från det stundvis stela och traditionella upplägg som vanligtvis nyttjas. Jag pratar om spel som Doom (8/10), Bulletstorm (7/10), och Titanfall 2 (9/10) där det sedvanliga nästan skyttegravsaktiga skjutandet bytts ut mot ett krav på en snabb, smidig och rörelsefokuserad spelstil som ständigt håller spelaren på tå gentemot horder av antagonister. Shadow Warrior 3 sällar sig också till den här skaran spel, och att gräva ner sig och ta skydd är det sista på agendan när jag översköljs av demoner inspirerade av japansk mytologi.

Spelets handling fortsätter i stort på det som utspelade sig i föregångaren Shadow Warrior 2 från 2016. Hyr-ninjan Lo Wang (roligt skådespelad av Mike Moh) har råkat släppa lös en enorm världsslukande drake som inte bara har ödelagt stora delar av världen utan även siktar på att omintetgöra den och på så vis tillintetgöra mänsklighetens existens. Tillsammans med ett litet gäng av andra färgglada karaktärer bildas ett lag som ska ta ut draken innan dess planer sätts i verket. Lo Wangs brist på samarbetsförmåga och hjärnceller sätter snart det hela ur balans och samarbetet blir som ett stormigt förhållande. Det hela är en papperstunn affär, men hade du förväntat dig något annat i ett actionspel av den här kategorin?

Lo Wang har utöver sitt svärd tillgång till ett mindre utbud av bössor med olika form och funktion. Svärdet går att hacka loss med effektivt på de mindre motståndarna, men för att ta sig an bjässarna och hålla rörelsen igång i de intensiva striderna behövs även lite krutpåkar. Min personliga favorit är granatgeväret som utöver att det gör bra med skada även kan få granaterna att studsa runt som studsbollar med hjälp av en och annan uppgradering. Just uppgraderingar finns det ett antal för varje vapen och dessa låses upp med speciella klot som jag får tillgång till på olika vis. Vissa av dem ligger utströdda på banorna, ofta dolda bakom hemliga sidorutter som går att finna om jag utforskar omgivningen lite extra. Andra går att tjäna in genom att klara diverse utmaningar som kretsar kring just vapnen och dess användning. Även Lo Wangs personliga förmågor går att uppgradera med hjälp av liknande klot.

Vapenutbudet är inte särskilt stort, men det balanseras upp något genom att jag efter intensivt slaktande kan utföra avrättningsattacker mot fienderna och på så vis tillfälligt kan använda deras vapen eller förmågor. Dessa kan innebära allt från att få utökad hälsa, möjligheten att peppra dem med fyrverkerier eller frysa ner dem för att sedan krossa dem i bitar. Det är tillfredsställande att utföra, men den begränsade mängden fiendesorter och deras förmågor gör att det ändå känns som att vapenutbudet är något begränsat och hade kunnat utökas mer.

Spelet gör sitt bästa för att variera de olika spelmomenten och intensiva strider varvas med förvånansvärt underhållande plattformshoppande och lite jaktsekvenser som testar mina reflexer och slutledningsförmåga. De fantastiskt vackra miljöerna gör utforskandet till en trevlig affär, och blandat med de sadistiskt designade utrymmena som striderna utspelar sig i blir det hela en nästan surrealistisk upplevelse.

När en fiendehord gör sig närvarande handlar det direkt om att hålla sig i rörelse, men även att hushålla med de resurser som finns utspridda i området. Hälsa, ammunition och explosiva föremål finns nästan alltid att tillgå, men det gäller att använda dem när läget är som lämpligast. Fiendesorterna fyller olika funktioner på slagfältet och tvingar mig att prioritera dem och ta beslut allt eftersom jag förflyttar mig. Några fiender föredrar att rusa emot mig i full fart medan andra gärna håller sig på avstånd och istället överöser mig med projektiler. En tredje fiendekategori lever mer rövare och springer omkring strösslandes fällor och annat skräp för att hindra min framfart. Det är en salig blandning motståndare och striderna förvandlas fort till en färgglad föreställning av kaos.

Spelet är inte alltför långt, men samtidigt hade en längre upplevelse krävt en större variation än vad det besitter nu. En blygsam handling och ett för det mesta barnsligt roligt manus kommer troligtvis att skrämma bort de mer allvarliga spelarna, men samtidigt går man kanske miste om något om man inte ger det en chans. I form av ett intensivt och färgglatt energipiller gör det ett bra jobb och jag sitter som limmad från start till slut.