Recension: Shadow of the Tomb Raider [PS4]

Shadow of the Tomb Raider är en direkt uppföljare till Rise of the Tomb Raider (9/10) och den tredje delen sedan omstarten med Tomb Raider (9/10) för några år sedan. Laras kamp mot den genrearketypiska skurkorganisationen Trinity fortsätter och den här gången styrs kosan mot Sydamerika. Precis som vanligt har Trinity och Lara spanat in samma artefakter och tävlar om vem som kan knipa dem först, även om Lara använder snällare metoder än att spränga sig in i gamla ruiner.

Har du spelat föregångarna, vet du exakt vad du har att vänta dig och faktum är att jag känner ett litet sting av besvikelse över bristen på förnyelse.

Jag tänker på Magnus Härenstam och Lasse Åberg och orden ”Jag kan flyga, jag är inte rädd”.

I grund och botten är det precis som vanligt ett actionäventyr med både strider, pussel och plattformsutmaningar. Initialt blir jag lite irriterad på alla inlärningsrutor och tips på hur jag ska komma vidare, trots att jag sett detta både en och två gånger tidigare. Jag hade gärna sett en inställning, bortsett från att höja svårighetsgraden, där ledtrådar och tips kunde stängas av.

Jämfört med tidigare spel i serien så finns det tre nyheter jag verkligen uppskattar: utnyttjandet av höjder, simningen och färdighetsträdet. I föregångarna har klättringsutmaningarna varit ganska tvådimensionella där ett fall leder till döden. I Shadow of the Tomb Raider används klättringen mer kreativt och möjligheten att rappellera från porösa väggar har lagts till. Det i sin tur betyder att du kan hissa dig ned, ta fart mot väggar eller svinga fritt i repet för att nå nya avsatser och kanter att klättra vidare på.

Även på så låg höjd som under ytan finner vi nyheter. Den här gången kan Lara simma fritt under vatten och undervattensområdena är fullproppade med skatter, gömställen, luftfickor och faror som pirayor och muränor. Slutligen har färdighetsträdet fått en rejäl ansiktslyftning både när det kommer till utseende och användning. Det förmedlar en stor frihetskänsla och initialt drabbas jag av svår beslutsångest över vilka färdigheter jag vill låsa upp först. Istället för ett lodrätt träd går det att låsa upp grannfärdigheterna till de som jag redan låst upp och jag tvingas fundera och planera länge vilka färdigheter jag vill ha och vilken väg jag vill gå.

Solljus genom djungelns trädkronor som lyser upp en damm och ett vattenfall. Nästan som taget ur en BBC-dokumentär med David Attenborough.

Berättelsen är spännande utan att vara exceptionell. Istället är det utforskarglädjen som släpps fram och det finns en oerhörd mängd med artefakter, örter, fornlämningar och hjälpmedel att hitta i varje area. Ser du en liten avstickare eller något misstänkt, finns det garanterat något att hitta där. För mig är detta spelets allra största styrka då jag ogärna lämnar värdefulla resurser och potentiella extra erfarenhetspoäng bakom mig när jag fortsätter framåt i huvuduppdraget.

Striderna premierar att jag håller mig gömd och betar av fienderna i smyg, då det går väldigt fort att dö om jag upptäcks av flera fiender på en gång. Många av färdigheterna handlar dessutom om att göra Lara tystare, ge henne kamouflage eller nya avrättningsmetoder. Generellt uppskattar jag utmaningsgrottor och uråldriga gravar framför stridsmomenten, då pussel och plattformsutmaningar känns mer balanserade och utmanar hjärnan mer än avtryckarfingrarna.

Miljöerna är otroligt vackra och blandar djungel med en historielektion kring de olika sydamerikanska indianstammarna och deras uråldriga religioner. Kombinationen av modern teknik, fattig landsbygd och ruiner som är tusentals år gamla är riktigt tilltalande och passar matinéversionen av äventyrsgenren perfekt.

Trots min initiala besvikelse över brist på innovation bjuder ändå Shadow of the Tomb Raider på ett gediget äventyr och är i ett helhetsperspektiv ett riktigt bra spel. Men år 2018 finns det betydligt större konkurrens om äventyrsspelarna än vad det gjorde 2013 och om det blir en del till så förväntar jag mig mer förnyelse.