Recension: Shadow of the Colossus [PS4]

Det finns spel som sticker ut och skapar en debatt kring mediet. Shadow of the Colossus tillhör absolut den kategorin; titeln har använts i många år som ett argument att spel har en självklar plats bland den så kallade finkulturen, och att det i vissa fall kan klassas som konst.

Nu har klassikern byggts om från början för att dra nytta av den kraftigare hårdvaran som finns i PlayStation 4 jämfört med dess ursprungliga släpp på PlayStation 2, redan år 2005.

Det skulle lika gärna kunna vara ett konstverk på vardagsrumsväggen som en scen från ett spel

Redan under introfilmen sätts tonen med den vemodiga musiken, de dystra omgivningarna och det faktum att huvudpersonen Wander har en till synes medvetslös kvinna med sig på sin häst. Grafiken är bländande vacker och om jag inte hade vetat att det handlar om en återutgivning hade jag aldrig kunnat gissa att spelet ursprungligen härstammar två konsolgenerationer bakåt i tiden.

Det karga landskapet är fyllt av ruiner och solljuset strålar ned i en skönhet jag sällan skådat i spelmediet. Wander når till slut sitt mål och tonen sätts för hela spelet. Hans stora kärlek är död och han har rest till det förbjudna ruintemplet för att be en uråldrig gud att väcka henne till liv igen. Som motprestation kräver guden att Wander måste besegra 16 kolosser. Äventyret tar sin början.

En viktig faktor för att ett spel ska klassas som banbrytande är givetvis förmågan att förmedla känslor, och Shadow of the Colossus genomsyras av en melankoli som jag inte upplevt sedan jag spelade Jonathan Blows mästerverk Braid. Genom hela spelet förstår jag protagonistens drivkraft att besegra jättarna för att få tillbaka sin kärlek, men samtidigt klyvs mina känslor då det känns som att kolosserna befinner sig i sin naturliga miljö, och att det är jag som är inkräktaren och inte borde bekämpa dem.

Det där svärdet bör undvikas, då det motsvarar att få en byggnad över sig

Världen är inte särskilt stor, men rymmer olika naturområden som öken, skog och karga bergslandskap. Det finns inte särskilt mycket att göra eller interagera med i omgivningen, utan det handlar hela tiden om att hitta och besegra nästa stenjätte. Till min hjälp har jag ett svärd och en pilbåge samt förmågorna att klättra och simma. Min trogne följeslagarna Agro, en svart springare, hjälper mig att snabbare ta mig runt i omgivningarna.

Jättarna bjuder på varierande motstånd. Oftast handlar det om att hitta en svaghet, klättra upp på kolosserna och lyckas undvika deras attacker och försök att skaka av mig medan jag begraver mitt svärd djupt i deras akilleshäl. Flera av motståndarna har lånat egenskaper från djurriket och du får exempelvis tampas med en gigantisk fågel och en ålliknande undervattensjätte.

På den tekniska sidan både ser och låter spelet helt fantastiskt, men när det kommer till kontrollerna märks det att det ursprungligen har några år på nacken. Till häst möts jag av den förhatliga stridsvagnsstyrningen som många moderna spel har gått bort ifrån. Jag har kanske blivit bortskämd, men det känns segt och ovant att rotera riktningen och jag fastnar ofta i omgivningen och tappar fart och tempo. Vidare finns det en del irriterande osynliga väggar och en liten grästuva eller sten kan helt sätta stopp för min framfart. Detekteringen av kollisioner känns slarvigt genomförd och tyvärr är det denna detalj som står emellan mig och ett toppbetyg.

Shadow of the Colossus är ett mästerverk och hör hemma i spelhyllan hos varje PlayStation-ägare med självaktning och det har redan gått till historien som en sann klassiker där denna återutgivning bara förstärker den positionen.